Yoga is calling

Yoga is calling.

Those words popped into my head during my massage yesterday. I like it when my subconsciousness message me like that.

Currently, I am going through a horrible divorce where it is not only the separation that we have to deal with. I am discovering through my therapy how to understand and retrain old behavioural patterns, reactions and relationship dynamics. It is wonderful to learn, but incredibly tough and perhaps bad timing combined with the divorce. I’ve hit the wall.

Since 2011 I had gradually added outdoor events such as multisport, triathlon, running and swimrun. At times I was training incredibly hard, working with a coach etc. I loved it and I still love the mental strength aspect of long distance races, but for the last few weeks I have balked at even the thought of a 10km jog. And I was wondering what was wrong with me.
2015 I sold my yoga business and had imagined a life with a normal fulltime job and yoga retreats on weekends/weeks away. The best of two worlds! For various reasons, it didn’t really happen, still I held a few classes and did the occasional yoga but my heart wasn’t it in. The yoga philosophy that had seeped through every part of my life was fading.

Today when I am in a an existential and practical crisis I can see the pattern that lead me to this point. I have never been taught to set stop and I have lived in a relationship where rest is seen as laziness. When life spun faster and faster I could still cope because I do live on a higher energy level than most, but as I was no longer a full time yogi I had lost what anchored me and balanced out the intensity.

Then a few weeks ago I started to do more yoga, felt drawn to dig through my yoga books, quotes, sutras and sentences about yoga started to appear in my thoughts, like long lost echoes.

The other day I spoke to a friend about my medals from outdoor events, long distance runs, swims and bike races. My focus for the last few years. I realise they were part of the more intensifying spiral that have led to my collapse and that I was ready to put it all aside. And then yesterday, during my massage, the insight:

Yoga is calling.

I believe in the healing power of yoga 100%. Pranayama, asanas, philosophy. It was temporarily pushed aside for something else, but I know it has got the solution to my physical and mental issues if only I gave it space again. As I have let go of long distance runs, bike ride and such, I will take +20 years experience of yoga and heal myself. I see a life with lots of yoga and climbing and lovely unpretentious open water swims…and that is about it. I am putting Wellbeing as my focal point now, over and above a hot body, achievements, adventures…
Yoga cant heal my marriage or could have stopped the inevitable. Its absence was not part of the problem, but its presence will be part of my recovery.

How I will rehab myself with yoga? Oh, well, that will be incredibly tough.
To be continued…

 

 

Annonser

Provocerad av hurtbullar? Här är överlevnadsstrategin.

Just nu jobbar jag med en  PT/kostrådgivare för min viktnedgång och siktar på att gå ner 5-7kg som jag lagt på mig sedan jag slutade vara extremt aktiv, oskadad motionär. Det väcker naturligtvis kommentarer och känslor hos min omgivning, vilket jag vill ta upp här.

När man gör en förändring i sitt liv som bryter mot gruppens norm tolkas det av de andra som om normen är fel. Pikar eller negativa kommentarer är en vanlig reaktion för att få den avvikande personen att falla tillbaka in i gruppens beteende igen (in group och out group). Med ”grupp” syftar jag i det här blogginlägget tex på jobbkollegor eller vänskapskretsen.
Ändrar någon sin kost eller sina träningsrutiner ifrågasätts det och personen ställs ofta till svars för sina val. Vissa aspekter tror jag mest kvinnor råkar ut för eftersom samhällets syn på kvinnokroppen är snävare, men när det gäller träning så tror jag män också utsätts för samma reaktion från omgivningen.

Att vara smal, vältränad och inte äta skräpmat innebär idag hög social status. Den som ändrar livsstil i en mer hälsosam riktning ruckar på relationens maktbalans eller gruppens rangordning. Givetvis beror det på vad den andra personen eller gruppen har för självbild och ambitioner, men motståndet bör komma från de som känner sig hotade av en utstickare.

Låt mig vända på vanliga gliringar som de med en aktiv livsstil får höra: 

  • Det är inte socialt accepterat att högt påpeka för någon att det de äter är skräp, medan det verkar okej att säga någon är för hälsosam.
  • Det verkar okej att kalla någon som äter hälsosam mat för ”duktig”, men får vi kalla den som äter skräpmat för ”dålig”?
  • Det är fritt fram att säga någon är träningsfanatiker, men vem vågar kalla kollegan lat för hen aldrig motionerar?

Det här mönstret bekräftar för mig att det är hög status att ha en aktiv livsstil och hälsosam kosthållning, eftersom man aldrig skulle få säga något negativt om de i underläge. Andra situationer som jag och mina bekanta sportisar kan befinna oss i när det diskuteras träning, kost och dieter…

Du duger som du är! – Öh…jag vet.
Den här reaktionen baseras på att ens självkänsla är kopplad till ens vikt. Hela konceptet att man ska tänka ”duger” kring vikt är snett. Som individer duger vi alla precis lika mycket i alla situationer hela tiden. Att duga som person har inget med vikt att göra.
Om du själv är en person som säger att någon ”duger som den är” borde du rimligtvis även säga det till den som är kraftigt överviktig. Skulle du göra det? Varför inte?
Att gå ner i vikt kan vara en praktisk handling: jag har inte råd att köpa helt nya kläder för att jag lagt på mig fem kilo. Jag mår bra som person och vet jag att jag duger även med fem extra kilon, men jag kan ändå välja att ta bort dem. Att vilja gå ner i vikt är inte en anti-feministisk handling, det kan vara en ekonomisk och hälsofrämjande handling. Däremot finns det absolut de som vill gå ner för att de har en stark koppling mellan självkänsla och vikt- men att anta det är fallet för alla är fel.
Fat is not always a feminist issue.

Stina går från en 5km löprunda till att vara träningsnarkoman
Nybörjarlöparen Stina får beröm för att vilja springa ett 5km lopp, men gruppen som inte springer känner sig hotad när hon sedan siktar på ett maraton. Då är det inte hälsosamt längre, då har hon gått för långt. Ingen applåderar den som är mer fit än en själv. Stina är numer en träningsnarkoman, anser gruppen.
Intressen som gör att någon jobbar på sin kropp är generellt misstänksamt. Tränar man kommer man eventuellt bli snyggare (högre i rang) än resten av gruppen och det är en skrämmande förändring.

Cake or die?
Anna har gått ner i vikt och kan hålla sin målvikt om hon bara fikar en gång i veckan. Ändå ifrågasätts hon då hon väljer bort jobbfikat till förmån för att kunna äta lördagsfika med familjen. Att äta äpple eller kvarg medan de andra äter bulle är verkligen inte ok (se ”vanliga gliringar” ovan). En vilja att ”äta bättre” är helt ok, men då måste man även unna sig fika med arbetskamraterna och vännerna, annars är man för fanatisk.
Man får även vilja gå ner i vikt om man är överviktig eller nyss fött barn. Då kan man till och med applåderas och få stöd för sin nya rutin. Bara man inte blir för smal, för då försvinner helt plötsligt allt stöd. Var de här magiska gränserna går beror nog på hur fit gruppen själv är.

Fit enough to get fitter
Man kan ändra sin kost för man vill bli smalare och lättare så man blir bättre på sin sport.
Har du försökt klättra med två 2kgs mjölpaket i en ryggsäck? Eller springa länge med 5 stycken mjölkpaket på kroppen?
Man kanske vill bli starkare eller få mer ork för sin sport. Att gå ner i vikt kan vara del av ett annat mål som gör en lycklig; man orkar springa längre eller klättra högre.
Det är på nåder gruppen accepterar att du vill träna mer, men lägger man om sin kost blir det helt plötsligt extremt. Ändå vet vi att kosten nästan är viktigare än all träning man gör.

Vad kan du som blir provocerad göra? 
Istället för att rikta frågan till någon varför hen inte kan ”unna sig lite tårta”, borde man fundera på vilka känslor som kommer upp inombords när man överhuvudtaget reagerar på att någon väljer ett äpple framför Prinsesstårta. Varför upplever du det negativt när du tar en tårtbit och kollegan gör ett annat val? När blev hens val rätt för dig? Har inte du egna ideal och mål? Är det kanske för att det är högre status och därmed ”rätt” att äta äpple och ”fel” att äta tårta?
Förändringar är tuffa, även för dig som bara betraktar dem i andra eftersom de får dig att utvärdera dina egna val. Det är en jobbig process! Har du svårt att värja dig mot andras målmedvetenhet och handlingskraft behöver du nog utforska vad du själv vill och varför du reagerar som du gör. 

Vill du springa en mara? Nej. Känner du att du borde vilja det när så många andra gör det? Ja. Vad kommer du göra åt saken? Uhm…säga hur knäppa alla som springer maror är..? Nja…

Ingen är duktigare än någon annan för att de bantar, tränar eller lägger om sin kost. Alla gör egna val utefter egna mål och förmåga. Du har ingen rätt att kommentera någons val med annat än uppmuntran och stöd. De känslor som väcks hos dig är upp till dig att hantera och utforska.

Jag tycker vi kan enas om att..
…Individen gör det hen tycker passar hen bäst. Det handlar inte om dina behov, det handlar om att någon annan vill något som du inte gör.
…Stå för dina val, så står jag för mina.
…Som individer är vi mer än vad vi äter och vad vi tränar. Fokusera på det istället och push off my plate, please.

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.

 

The worrying state of Stockholm yoga scene

Yoga means different things to different people. I found what I was looking for in Jivamuktiyoga. The Bhakti (chanting om), talks about philosophy at the start of and during the class, the sequencing, the challenges. I have actually never had a bad Jivamukti-class, but I have been to several other crap ones the past 20 years.
When I started working in Stockholm I was saddened to realise  was that the Jivamukti classes had all but dissappeared. Some, like wonderful Anna Hultman and Jonas Pinzke have left the country, others are still teaching but they dont call their classes Jivamukti anymore.

What has happened?

In the case of one yoga studio rumour goes they call most their classes ”hatha” or ”vinyasa” in order not to be too sect-like.
When I visited Urban Om yesterday, they told me they name all their classes ”strong flow”, slow flow” in order not to intimidate beginners.
Regardless of why one choose to remove the yoga brand name, this is a worrying development for several reasons:

A ”strong flow” can mean anything. What is so wonderful with a branded class like Jivamukti or Ashtanga is that I know what I will get.

”Flow”. Do they mean krama, the sequencing of postures? Or do they mean dancy wavy motions that I personally sincerely detest in a yoga class? The classes I have been to that have been called ”flow” has not been much different from the ”non-flow” ones.

”Vinyasa” can mean anything in Sweden. I went to a ”vinyasa flow” class at Yoga Shakti and it turned out being taught by a Nia instructor and was a dancy wavy style. I didnt want to do Nia, I wanted sun salutes, philosophy pranayama, classical yogaposes.

What is most worrying is that the classes I have attended at Yogayama have been devoid of any philosophy what so ever. I first went to Yogayama when they opened many years ago and it used to be The Yoga Place to be but several members I have spoken to are unhappy about the recent changes. Now, even the excellent Jivamukti qualified teacher Erik who taught a great class did not mention any. Jonas’s class that I went to last night didnt include any philosophy or pranayama either. It was a good class, but I didnt get my fill of YOGA. Dont get me wrong: I am not blaming the teachers here! I have been to their classes before.

From a customer point of view had Yogayama or UrbanOm kept the yoga style names I could have made a better choice of which class to choose. For example, both Erik and Jonas’s classes were billed as vinyasa but they could not have been more different in their approach.
I have a few classes left of my pack of 10 at Yogayama but I wont buy the monthly card as I have planned to after that.

After some discussion with the staff as Urban Om about the styles hidden under all the ”strong” and ”slow” flows I will try one of their classes out because it is near to work, but it need to be a class that respects the yoga tradition.
I will also give Altromondo a call and see if they allow their teachers to include the YOGA part of the yoga, what actually different a yogaclass from a gymnastic session. Yoga Shakti is also lovely, but only if I stick to named classes like their Virya or Ansuara.

Yogayama is now setting up as a franchise all over Sweden. If they do not allow classes to be branded for what they are or teachers to include philosophy, yoga will be watered down to the horrid gym version we all escaped to yoga studios from. Yoga without philosophy feels soulless.

I truly miss being able to do Jivamuktiyoga with a great strong tribe and skillful teacher. Suppose I have to go back to practising with my teachers at home online and via iTunes. Yoga is part of my life in so many ways even though I have retired from teaching. However, we yogis all need to be aware of what is happening to the yoga scene around us and choose those who honour the tradition over one-style-fits-all approach.

Heltidsmotionär- Nej tack.

Idag har jag haft en skön ledig dag då jag simmade ett ordentligt pass på morgonen och sen gick på yoga. Jag är mellan jobb och har lyxen att få träna lite extra. Ibland har min make sagt till mig att jag inte behöver jobba utan kunde få hålla på så här på heltid om det gjorde mig lycklig. Nu är det så många fel med det erbjudandet som jag inte ska gå in i detalj på (min pension, min självständighet mm).

Jag hade en sån här livsstil tills jag slutade jobba med yoga på heltid. Försörjde mig själv (knappt, men ändå), tränade mycket, yogade, hängde med barnen. Facebook påminner mig dagligen om hur jag hade det. Så här i efterhand och i synnerhet en dag som denna så undrar jag varför jag valde bort ett sånt liv, men så kommer jag ihåg: man är väldigt skör när ens kropp är ens arbetsverktyg.

Jag har kommit ur ett par år med rehab på rumpa och höft och en ordentlig dos med påtvingad mental utveckling. För när min identitet hänger så på hur jag presterar, vad händer när det tas bort? Vad blir kvar då? Idag är träning en del av mitt liv, men den är inte det centrala. En mycket viktig del, men det är inte hela världen om jag har lite ont en vecka och får backa. För ett par år sedan hade det varit katastrof. Jag hade redan innan jag föll ihop tack o lov börjat nosa på annat, men jag kan sätta mig in i elitidrottares situationer när de avslutar sin karriär.

Så nej tack. Att återigen behöva vara beroende av min kropp är inget för mig. Nu börjar jag känna mig starkare och gladare i min träning igen och det vill jag inte förstöra genom  att låta disciplin gå före njutning för det var så det var för mig. Jag var tvungen att vara disciplinerad med yogan och träningen för det var ju mitt jobb. Det spelade ingen roll om jag hade lust eller inte, på yogamattan eller ut i löpspåret bara! Det här skapade mycket ångest hos mig när jag försökte trappa ner, jag mådde dåligt att jag valde bort träningen för annat, men nu har jag bättre balans och är starkare. Jag har hittat en schysst nivå för min kropp och jag gör hellre för lite än för mycket.

Varför ska man bara bli LUGN av yoga?

Missförstå mig inte: det är bra att den som är stressad och måste komma ner i varv får den hiten av yogan. Sen har jag ju alltid sagt man nog bör se över hela sin livsstil om man regelbundet har behov att gå ner i varv, men det är ett annat bloginlägg.

Men målet med yogan är inte att stressa ner eller att göra lugn per se.

Yogan har förmåga att bli vad man gör den till.

Om du är trött när du börjar kommer du, om du är närvarande, att forma den efter dagens förutsättningar och ta det lugnare. Stiger du upp på mattan med en sjujäklars energi så blir det en helt annan upplevelse.

13717391_10154289791172180_1497612386790976422_o

Yogan balanserar och gör för högt lite lägre och för lågt blir högre. Det du känner i Savasana behöver inte betyda att det är så du fortfarande känner en halvtimme senare. I Savasana låter vi kroppen släppa alla känslor och alla stories som vi har samlat på oss men som vi genom yogandet har jobbat loss. Kroppen läker sig själv. Därför är Savasana viktigt även om huvudet snurrar fullt av tankar (citti vrtta nirodha).

Förutom att kroppen kan bli trött av yogan menar jag att yogan ger energi. Visst kan jag också känna av yogaruset direkt efteråt, men för mig handlar det inte om trötthet eller lugn utan om Klarhet. Jag ser saker tydligare utan en känslomässig koppling till det i flera timmar efter yogandet- man är friare. Om jag är lugn eller inte är inte relevant för det beror på hur jag yogade och vad jag tog med till mattan den dagen. Det kan alltså inte krävas att målet med yogan är att bli Lugn.

Genom att yoga kan man påverka kroppen så att man bli ledsen eller hysteriskt glad efteråt. Ni som yinyogar förstår vad jag menar: här blir den emotionella påverkan extra uppenbar eftersom man håller ställningarna så länge. Ibland är jag mäkta irriterad när jag kommer ur yinyogan, men det släpper det med och efter en stund är jag ok. Den upplevelsen är ju inte mindre värd eller intressant för att jag inte blev ”lugn”. Efter en klass som stimulerar hals- eller bröstchakra kan man bli allt annat än lugn! Rena sociala tjatterapan istället. Pigg. Glad. Utåtriktad.
Yogan rensar kropp och själ.

De finns de som har så mycket bagage eller svårt att släppa de sällan känner lugn efter yogan. Det är ok det med. Do yoga and all will come.

Min egen yoga- en kär gammal vän

Så här några månader efter det jag slutat som yogalärare, eller snarare tagit uppehåll, har jag upptäckt en annan slags yoga. Min egen. Den har funnits där sedan jag gick yogalärarutbildningen 2003, men liksom kommit bort när jag istället lagt fokus på mina kunders behov.

Jag brukade yoga igenom alla veckans klasser för att sätta klassen i kroppen och på så sätt komma ihåg den. Fokuset låg på Hur jag skulle säga något, Hur jag skulle förklara, eller om något behövdes göras om. Sällan på hur det kändes för min egen kropp som stundtals protesterade högljutt pga skador eller problem som jag dragit på mig i andra sportsammanhang. Missförstå mig inte- jag gnäller inte. Det var aldrig synd om mig. Jag vill bara pålysa ett skift från en vana jag inte visste jag hade till hur det är nu.

Jag betonade vikten av innåt-fokus och meditation till mina deltagare, men inte förrän nu, när jag inte har någon att leda i yoga, så inser jag att jag alltid hade den där analyserande, instruerande rösten i bakhuvudet hur mycket jag än trodde jag hade slagit av. För första gången på många år är det tyst i huvudet när jag yogar och känslan är…ovan…lite tomt…lite trist…men samtidigt SKÖNT. Jag kan höra min kropp igen och just nu har jag rätt ont så det behövs.

Min egen yoga idag ser väldigt annorlunda ut mot för ett år sedan men den känns lika härlig- inte minst för jag fått en chans att återupptäcka vad jag gillar och borde göra och fasen så ROLIGT det har blivit att yoga igen! Det känns så NYTT och SPÄNNANDE! WOW, vad kan jag leka fram nu, vad kan jag göra, hur kan jag få må, vad kan jag inte åstadkomma med all den här kravlösheten och paradoxala tomheten i knoppen?!

Med det sagt, så har jag en liten supertwisty session jag vill dela med mig av på min youtubekanal. Inte för att jag känner att jag måste, utan bara för jag vill dela med mig av något jag har lekt och haft kul med. Kommer spela in den ikväll och publicera asap.

Min kropp är inte gjord att vara utan den fysiska yogan, det märks direkt på psyket när jag är utan och sen märks det på kroppen. Jag har en Jivamuktiyogahelg i Cambridge i september, några workshops med Neesha Zollinger i oktober och en workshop med Josephine Selander planerade hittills. Ser fram emot dem med 100% !