Yoga is calling

Yoga is calling.

Those words popped into my head during my massage yesterday. I like it when my subconsciousness message me like that.

Currently, I am going through a horrible divorce where it is not only the separation that we have to deal with. I am discovering through my therapy how to understand and retrain old behavioural patterns, reactions and relationship dynamics. It is wonderful to learn, but incredibly tough and perhaps bad timing combined with the divorce. I’ve hit the wall.

Since 2011 I had gradually added outdoor events such as multisport, triathlon, running and swimrun. At times I was training incredibly hard, working with a coach etc. I loved it and I still love the mental strength aspect of long distance races, but for the last few weeks I have balked at even the thought of a 10km jog. And I was wondering what was wrong with me.
2015 I sold my yoga business and had imagined a life with a normal fulltime job and yoga retreats on weekends/weeks away. The best of two worlds! For various reasons, it didn’t really happen, still I held a few classes and did the occasional yoga but my heart wasn’t it in. The yoga philosophy that had seeped through every part of my life was fading.

Today when I am in a an existential and practical crisis I can see the pattern that lead me to this point. I have never been taught to set stop and I have lived in a relationship where rest is seen as laziness. When life spun faster and faster I could still cope because I do live on a higher energy level than most, but as I was no longer a full time yogi I had lost what anchored me and balanced out the intensity.

Then a few weeks ago I started to do more yoga, felt drawn to dig through my yoga books, quotes, sutras and sentences about yoga started to appear in my thoughts, like long lost echoes.

The other day I spoke to a friend about my medals from outdoor events, long distance runs, swims and bike races. My focus for the last few years. I realise they were part of the more intensifying spiral that have led to my collapse and that I was ready to put it all aside. And then yesterday, during my massage, the insight:

Yoga is calling.

I believe in the healing power of yoga 100%. Pranayama, asanas, philosophy. It was temporarily pushed aside for something else, but I know it has got the solution to my physical and mental issues if only I gave it space again. As I have let go of long distance runs, bike ride and such, I will take +20 years experience of yoga and heal myself. I see a life with lots of yoga and climbing and lovely unpretentious open water swims…and that is about it. I am putting Wellbeing as my focal point now, over and above a hot body, achievements, adventures…
Yoga cant heal my marriage or could have stopped the inevitable. Its absence was not part of the problem, but its presence will be part of my recovery.

How I will rehab myself with yoga? Oh, well, that will be incredibly tough.
To be continued…

 

 

Annonser

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.

 

Hur sätter man ihop en yogaklass?

Olika lärare har olika tekniker för att skapa en bra yogaklass. Om man är lärare i något som har en satt rutin som Ashtanga eller Sivananda så varierar sig aldrig sekvensen utan det är samma varje gång. För oss andra är det lite mer öppet och jag älskar att ha friheten att vara kreativ med kroppen.

Jag baserar mina klasser främst på gruppens förutsättningar men sedan på något av följande:

Fysiskt fokus
Filosofiskt fokus
Teknikfokus
Chakra
Meridian

En klass kan därför ha ett ”höftfokus” och då jobbar vi med att sträcka ut höfter, stärka, prata om, andas in i, göra ställningar där höfterna är centrala.  När vi har ”teknikfokus” kan det istället handla om att jag går igenom hur man ska göra ett framåtböj eller rotera axeln på ett visst sätt och så hittar vi den tekniken i olika ställningar under klassens gång. Är temat ”filosofiskt fokus” så kan ni få jobba på en mental aspekt av yogan, som Santosha eller Tapas. Beroende på om det är en hatha eller yinyogaklass så kan jag till slut välja att bygga en klass på Chakran (hatha) eller Meridian (yin).  Antingen jobba från Rotchakrat och upp eller tvärtom eller göra ställningar som stimulerar energiflödet i en energikanal.

Men vad vi än gör så ser jag till att det blir en kul, väl rundad yogaklass och att alla ställningar kan anpassas till olika förutsättningar.

Om du vill börja yoga själv hemma så kan du ju prova att använda något av de här fokusen att bygga din yogasession på?

Maria

The worrying state of Stockholm yoga scene

Yoga means different things to different people. I found what I was looking for in Jivamuktiyoga. The Bhakti (chanting om), talks about philosophy at the start of and during the class, the sequencing, the challenges. I have actually never had a bad Jivamukti-class, but I have been to several other crap ones the past 20 years.
When I started working in Stockholm I was saddened to realise  was that the Jivamukti classes had all but dissappeared. Some, like wonderful Anna Hultman and Jonas Pinzke have left the country, others are still teaching but they dont call their classes Jivamukti anymore.

What has happened?

In the case of one yoga studio rumour goes they call most their classes ”hatha” or ”vinyasa” in order not to be too sect-like.
When I visited Urban Om yesterday, they told me they name all their classes ”strong flow”, slow flow” in order not to intimidate beginners.
Regardless of why one choose to remove the yoga brand name, this is a worrying development for several reasons:

A ”strong flow” can mean anything. What is so wonderful with a branded class like Jivamukti or Ashtanga is that I know what I will get.

”Flow”. Do they mean krama, the sequencing of postures? Or do they mean dancy wavy motions that I personally sincerely detest in a yoga class? The classes I have been to that have been called ”flow” has not been much different from the ”non-flow” ones.

”Vinyasa” can mean anything in Sweden. I went to a ”vinyasa flow” class at Yoga Shakti and it turned out being taught by a Nia instructor and was a dancy wavy style. I didnt want to do Nia, I wanted sun salutes, philosophy pranayama, classical yogaposes.

What is most worrying is that the classes I have attended at Yogayama have been devoid of any philosophy what so ever. I first went to Yogayama when they opened many years ago and it used to be The Yoga Place to be but several members I have spoken to are unhappy about the recent changes. Now, even the excellent Jivamukti qualified teacher Erik who taught a great class did not mention any. Jonas’s class that I went to last night didnt include any philosophy or pranayama either. It was a good class, but I didnt get my fill of YOGA. Dont get me wrong: I am not blaming the teachers here! I have been to their classes before.

From a customer point of view had Yogayama or UrbanOm kept the yoga style names I could have made a better choice of which class to choose. For example, both Erik and Jonas’s classes were billed as vinyasa but they could not have been more different in their approach.
I have a few classes left of my pack of 10 at Yogayama but I wont buy the monthly card as I have planned to after that.

After some discussion with the staff as Urban Om about the styles hidden under all the ”strong” and ”slow” flows I will try one of their classes out because it is near to work, but it need to be a class that respects the yoga tradition.
I will also give Altromondo a call and see if they allow their teachers to include the YOGA part of the yoga, what actually different a yogaclass from a gymnastic session. Yoga Shakti is also lovely, but only if I stick to named classes like their Virya or Ansuara.

Yogayama is now setting up as a franchise all over Sweden. If they do not allow classes to be branded for what they are or teachers to include philosophy, yoga will be watered down to the horrid gym version we all escaped to yoga studios from. Yoga without philosophy feels soulless.

I truly miss being able to do Jivamuktiyoga with a great strong tribe and skillful teacher. Suppose I have to go back to practising with my teachers at home online and via iTunes. Yoga is part of my life in so many ways even though I have retired from teaching. However, we yogis all need to be aware of what is happening to the yoga scene around us and choose those who honour the tradition over one-style-fits-all approach.

Varför ska man bara bli LUGN av yoga?

Missförstå mig inte: det är bra att den som är stressad och måste komma ner i varv får den hiten av yogan. Sen har jag ju alltid sagt man nog bör se över hela sin livsstil om man regelbundet har behov att gå ner i varv, men det är ett annat bloginlägg.

Men målet med yogan är inte att stressa ner eller att göra lugn per se.

Yogan har förmåga att bli vad man gör den till.

Om du är trött när du börjar kommer du, om du är närvarande, att forma den efter dagens förutsättningar och ta det lugnare. Stiger du upp på mattan med en sjujäklars energi så blir det en helt annan upplevelse.

13717391_10154289791172180_1497612386790976422_o

Yogan balanserar och gör för högt lite lägre och för lågt blir högre. Det du känner i Savasana behöver inte betyda att det är så du fortfarande känner en halvtimme senare. I Savasana låter vi kroppen släppa alla känslor och alla stories som vi har samlat på oss men som vi genom yogandet har jobbat loss. Kroppen läker sig själv. Därför är Savasana viktigt även om huvudet snurrar fullt av tankar (citti vrtta nirodha).

Förutom att kroppen kan bli trött av yogan menar jag att yogan ger energi. Visst kan jag också känna av yogaruset direkt efteråt, men för mig handlar det inte om trötthet eller lugn utan om Klarhet. Jag ser saker tydligare utan en känslomässig koppling till det i flera timmar efter yogandet- man är friare. Om jag är lugn eller inte är inte relevant för det beror på hur jag yogade och vad jag tog med till mattan den dagen. Det kan alltså inte krävas att målet med yogan är att bli Lugn.

Genom att yoga kan man påverka kroppen så att man bli ledsen eller hysteriskt glad efteråt. Ni som yinyogar förstår vad jag menar: här blir den emotionella påverkan extra uppenbar eftersom man håller ställningarna så länge. Ibland är jag mäkta irriterad när jag kommer ur yinyogan, men det släpper det med och efter en stund är jag ok. Den upplevelsen är ju inte mindre värd eller intressant för att jag inte blev ”lugn”. Efter en klass som stimulerar hals- eller bröstchakra kan man bli allt annat än lugn! Rena sociala tjatterapan istället. Pigg. Glad. Utåtriktad.
Yogan rensar kropp och själ.

De finns de som har så mycket bagage eller svårt att släppa de sällan känner lugn efter yogan. Det är ok det med. Do yoga and all will come.

Min egen yoga- en kär gammal vän

Så här några månader efter det jag slutat som yogalärare, eller snarare tagit uppehåll, har jag upptäckt en annan slags yoga. Min egen. Den har funnits där sedan jag gick yogalärarutbildningen 2003, men liksom kommit bort när jag istället lagt fokus på mina kunders behov.

Jag brukade yoga igenom alla veckans klasser för att sätta klassen i kroppen och på så sätt komma ihåg den. Fokuset låg på Hur jag skulle säga något, Hur jag skulle förklara, eller om något behövdes göras om. Sällan på hur det kändes för min egen kropp som stundtals protesterade högljutt pga skador eller problem som jag dragit på mig i andra sportsammanhang. Missförstå mig inte- jag gnäller inte. Det var aldrig synd om mig. Jag vill bara pålysa ett skift från en vana jag inte visste jag hade till hur det är nu.

Jag betonade vikten av innåt-fokus och meditation till mina deltagare, men inte förrän nu, när jag inte har någon att leda i yoga, så inser jag att jag alltid hade den där analyserande, instruerande rösten i bakhuvudet hur mycket jag än trodde jag hade slagit av. För första gången på många år är det tyst i huvudet när jag yogar och känslan är…ovan…lite tomt…lite trist…men samtidigt SKÖNT. Jag kan höra min kropp igen och just nu har jag rätt ont så det behövs.

Min egen yoga idag ser väldigt annorlunda ut mot för ett år sedan men den känns lika härlig- inte minst för jag fått en chans att återupptäcka vad jag gillar och borde göra och fasen så ROLIGT det har blivit att yoga igen! Det känns så NYTT och SPÄNNANDE! WOW, vad kan jag leka fram nu, vad kan jag göra, hur kan jag få må, vad kan jag inte åstadkomma med all den här kravlösheten och paradoxala tomheten i knoppen?!

Med det sagt, så har jag en liten supertwisty session jag vill dela med mig av på min youtubekanal. Inte för att jag känner att jag måste, utan bara för jag vill dela med mig av något jag har lekt och haft kul med. Kommer spela in den ikväll och publicera asap.

Min kropp är inte gjord att vara utan den fysiska yogan, det märks direkt på psyket när jag är utan och sen märks det på kroppen. Jag har en Jivamuktiyogahelg i Cambridge i september, några workshops med Neesha Zollinger i oktober och en workshop med Josephine Selander planerade hittills. Ser fram emot dem med 100% !

Rehaben måste börja i huvudet

Jag är inte den enda hobbyatleten som någonsin rehabar, va? Jag ska inte tråka ut er med min bakgrund utan ville bara dela med mig av en insikt jag hade idag: Att det är i huvudet rehaben måste börja, inte bara i häcken och magen.

Sen i november jobbar jag med en sjukgymnast och mitt problem och behandling är uppenbar, jag är medveten om vad som måste göras och gör det jag ska. Fast jag gör ju annat också…för vaddå: ska jag inte lyfta tungt? Ska jag inte simma långt? Ska jag inte yoga hårt? Nähä, tydligen inte.

Först idag slog det mig att jag är jättebra på att fixa den pyttelilla biten som är mina rehabövningar, men att anpassa min mentala attityd har jag inte gjort alls. Jag hamnade här för att jag körde för hårt, för snart och för fel och jag kommer inte bli bra igen om jag inte stannar upp och gör om. Byter yogastil, lyfter mycket lättare men kanske fler reps, inte springer mer än sjukgymnasten sagt, jobbar ännu bättre på rehabövningarna. Det handlar om att ändra förhållningssätt till hur jag tränar och motionerar och åh, så trist det är eller hur? När man är van och lite beroende av att göra på ett sätt och så måste man lägga om vanorna till något som inte känns naturligt. Så liten min värld blir, min frihet känns begränsad på något sätt, det känns lite som om jag fuskar. Ja, faktiskt; fuskar. Tillbaka i huvudet igen- ”Det är inte fusk, det här nivån är det enda min kropp klarar av just nu”.

Woah…

Gissa vad den insikten gjorde för min självkänsla som är så starkt kopplad till min kapacitet som atlet?

re