Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde

Idag gjorde jag två nya saker:

  • Försökte springa ett 32km terränglopp
  • Bröt loppet för jag äntligen har lärt mig något efter snart 10 år som aktiv

IMG_0451När jag anmälde mig till Vildmarksloppet i Bjursås gjorde jag det för jag är redo att springa +30km men inte riktigt en hel mara. Vad som är lite svårt med terränglopp är att terrängen kan variera så otroligt mycket, så man vet aldrig vad man får. Förra lördagen skuttade jag mig igenom 25 km av Sörmlandsleden, men det hade ingen likhet med dagens bana. Idag tog jag mig uppför nästan vertikala klättringar, tekniska stigar, mossar med vatten upp till knäna som sög mig fast, halkiga broar, tuffa nedförslut som inte erbjöd vila m.m Vildmarksloppet är ett vackert och verkligen utmanade lopp, men för tufft för mig idag.

 

Nu har jag hållit på med utomhussporter i nästan 10 år men den här sommaren har varit annorlunda: jag har äntligen fullt självförtroende i min teknik, min förmåga, min utrustning och min taktik. Det här är saker som jag som triathlonarrangör också får frågor om före vårt lopp, mest från kvinnor. När de ringer och tvivlar på allt från rätt cykel till om de orkar distansen så säger jag alltid ”Kom och kör ditt race och skit i andra” – men jag vet hur mycket självförtroende det krävs att stänga av alla andra.

Min förmåga: I år har jag startat varje lopp med attityden ”jag vet jag kommer sist”. Jag kommer ändå inte vinna. Om jag tänker att jag faktiskt är nöjd med att bara genomföra och vara sist, då känner jag helt plötsligt inte längre någon stress att springa/simma ifatt folk fast det inte passar mitt upplägg.
Jag måste också inse att jag är mer fit än vad jag tror, men det är en annan sak…

Min taktik: Jag är seg i början. Första 6 km är aldrig roliga, sen tänder jag till och mellan 10-25km är det lätt att springa. För Vildmarksloppet var min taktik att gå uppför backarna i början för det är ingen ide att ta ut sig under de första kilometrarna. Jag går också 100m varje 10km: dricker, äter gel. Jag stretchar regelbundet så jag inte krampar till. Det är min taktik, så funkar min kropp bäst.

 

IMG_0454

Men idag gick det ändå inte. För bara andra gången någonsin så bröt jag ett lopp. De första 8km gick som planerat: mycket gång uppför backarna, jag hatade det, ville sluta vid 10km, tog en gel, fick energi, började springa och hade kul. När jag säger banan är teknisk så menar jag att man inte kan få ett riktigt flyt i löpningen utan det är mycket rötter och stenar på en smal stig. Mycket skutt, mycket höga fötter så man inte snubblar osv. Det är det här som är så kul med terränglöpning, men det kan bli lite för mycket av det goda, speciellt om man lägger till många uppförslut.

IMG_0459Jag hade kunnat segat mig vidare mot mål, men jag tittade på klockan vid 21km, kollade banprofilen, kände igenom kroppen och sa Tack för mig. Hade jag fortsatt hade jag visserligen kommit i mål, men jag hade dragit på mig nya skador eller förvärrat de jag har. En plakett var inte värd att sedan inte kunna träna på två tre veckor. Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde. Det känns verkligen att jag inför Vildmarksloppet använde min erfarenhet av alla lopp och all träning jag gjort både i planering och utförande och det är jag stolt över.

Vad händer nu då? Well, jag ska leta lite efter fler terränglopp +30km men lite flackare. I värsta fall får jag gå ut och springa 32km på Sörmlandsleden bara för att bevisa för mig själv jag har det i kroppen. Fast först ska jag dricka ett glas vin, äta lasagne och kolla på film med min familj.

Annonser

Först kommer inget, sen kommer massor

Om någon vecka så kommer jag börja jobba i Stockholm och då passar det bra att byta look och inriktning lite på min blog. Nu när jag bor deltid i storstaden kommer jag ha tid att yoga mer för egen del och ta tag i klättringen ordentligt.  Min kurs i journalistik och kommunikation gör också att jag vill skriva ännu mer. Skönt att mitt nya jobb innebär precis det!

Min ambition är att dela av mig lite oftare. Lite mer strukturerat. Lite intressantare. Jag vill gärna höra av er, hur mår ni, vad tycker ni osv.

Lets go!

Heltidsmotionär- Nej tack.

Idag har jag haft en skön ledig dag då jag simmade ett ordentligt pass på morgonen och sen gick på yoga. Jag är mellan jobb och har lyxen att få träna lite extra. Ibland har min make sagt till mig att jag inte behöver jobba utan kunde få hålla på så här på heltid om det gjorde mig lycklig. Nu är det så många fel med det erbjudandet som jag inte ska gå in i detalj på (min pension, min självständighet mm).

Jag hade en sån här livsstil tills jag slutade jobba med yoga på heltid. Försörjde mig själv (knappt, men ändå), tränade mycket, yogade, hängde med barnen. Facebook påminner mig dagligen om hur jag hade det. Så här i efterhand och i synnerhet en dag som denna så undrar jag varför jag valde bort ett sånt liv, men så kommer jag ihåg: man är väldigt skör när ens kropp är ens arbetsverktyg.

Jag har kommit ur ett par år med rehab på rumpa och höft och en ordentlig dos med påtvingad mental utveckling. För när min identitet hänger så på hur jag presterar, vad händer när det tas bort? Vad blir kvar då? Idag är träning en del av mitt liv, men den är inte det centrala. En mycket viktig del, men det är inte hela världen om jag har lite ont en vecka och får backa. För ett par år sedan hade det varit katastrof. Jag hade redan innan jag föll ihop tack o lov börjat nosa på annat, men jag kan sätta mig in i elitidrottares situationer när de avslutar sin karriär.

Så nej tack. Att återigen behöva vara beroende av min kropp är inget för mig. Nu börjar jag känna mig starkare och gladare i min träning igen och det vill jag inte förstöra genom  att låta disciplin gå före njutning för det var så det var för mig. Jag var tvungen att vara disciplinerad med yogan och träningen för det var ju mitt jobb. Det spelade ingen roll om jag hade lust eller inte, på yogamattan eller ut i löpspåret bara! Det här skapade mycket ångest hos mig när jag försökte trappa ner, jag mådde dåligt att jag valde bort träningen för annat, men nu har jag bättre balans och är starkare. Jag har hittat en schysst nivå för min kropp och jag gör hellre för lite än för mycket.

Rehab i huvudet

Jag chattade med min amerikanska släkting i Florida medan jag tittade på ”Starka Karlar” på TV 4 med Colting på TV häromkvällen. Jag sade till Liz att jag gärna kommer på besök, men att det skulle vara kul att passa på att köra ett triathlon i Florida och började leta lopp. När jag sitter där och surfar i kalender och bara stirrar på Olympiska distanser och suckar och säger till maken: ”Hinner man bli bra till i februari, tror du?”, så går det upp ett ljus i huvudet helt plötsligt: det är ju inte min kropp som är sönder och sätter käppar i hjulet, det är mitt psyke. Jag är faktiskt bra nog att ta mig igenom ett sprinttriathlon idag. Men jag har de senaste åren blivit ”fostrad” vid att längre, hårdare, svårare är en normal stegring och har inte tänkt på att man kan gå tillbaka. När jag pushar och pushar och bara det längsta och hårdaste duger då är det klart jag skapar mina egna misslyckanden. IronMan-stark som jag är mentalt, hänger inte den svagare kroppen med. Jag rätt duktig på att peppa andra om att ”Det är deltagandet och genomförandet i triathlonet som är viktigt” och det tycker jag genuint att det är, fast tydligen inte för mig själv. Huvudet vill köra olympiska distanser för det ”borde jag kunna” (fast enligt vem?), men jag har inte lyckats springa 10 smärtfria kilometer på väldigt länge.

Tycker du jag är dum i huvudet? Att jag borde insett det här för länge sen? Tja, jo, det kanske jag borde gjort, men vi alla mognar olika snabbt. Och det ligger väl onekligen prestige i att köra längre sträckor. Efter att ha jobbat med yoga och träning i 10 år har jag inga problem med disciplin eller mål. Igår gick jag upp kl 0500 för en timmes cykelpass på turbotrainer i hemmagymet innan en yogastund. Det var verkligen inget jag tyckte var en stor grej- om det är den tiden jag har tillgänglig, då kör jag. För åh, så jag älskar att springa långt, cykla länge, simma mycket! Jag tycker det är otroligt roligt att vara ute i timmar och mentalt gå igenom allt det man gör på ett långpass.
Tillbaka till mig på soffan: jag säger till maken: ”Men du, varför kör jag inte en hel säsong med bara kort motion eller sprint triathlons? Det kan ju vara lika kul? Jag kan ju faktiskt springa 5 km nu och det räcker ju!” Och det gör det ju.Därför har jag nu insett att det är inte en träningscoach jag behöver i vår utan en mental tränare. Där andra behöver knuffar för att komma igång behöver jag hjälp med att bromsa för att komma framåt.

Do less to do more.

Fy fan, så jobbigt det kommer bli.

 

På höstlov från träningshetsen

För första gången på flera år har jag tagit en paus från träning i den mängd och med den attityd som jag brukar ha. Träning har varit högprio hos mig: skippade sovmorgonar, överhoppade familjestuder, gå upp kl 0445 och springa 15km…allt har fått cirkla runt träningspass. Jag har inte mått dåligt om jag inte fått träna, men jag har känt mig besviken.

I somras kände jag att det var dags för en paus. Lusten att träna hade blivit ersatt av enbart disciplinen att göra det. Nu tycker jag inte all träning ska vara lustberoende, nej, man måste ha disciplin också- men inte bara det. Det hade gått så långt att jag hade börjat fundera på att skaffa en ”hobby”, men…vad var i så fall träningen? Var inte det en hobby? Nej, det hade försvunnit in en gröt av måsten, precis som jobb och andra åtaganden.

Nu i höst försöker jag simma ett par gånger i veckan enligt min tränares gamla pass, men vet ni vad…en gång simmade jag 300m kortare än vad som stod på schemat- för jag inte hade lust att simma mer! Gissa om jag fick sitta en stund i omklädningsrummet och fundera på hur jag kände efter det och varför jag kände som jag gjorde!

Förutom brist på lust, lägg till segdragna och pågående problem med höft, knä, rygg och axel kombinerat med 11140113_10153317706082180_9108163416724678420_nheltidsjobb som yogalärare, så kan man snabbt förstå att min stackars kropp inte har haft en chans att läka. Jag tränade för att nå bra tider på lopp, men det var alltid någon skada som höll mig tillbaka.

Nu i höst får yogandet ta mer plats och det är alltid njutbart. Jag upptäcker att jag kanske aldrig mer kan springa och måste bearbeta det. Ibland tränar jag lite olika pass på YouTube för att det är kul och annorlunda än simma/springa/cykla. Idag hade jag kunnat klämma in en timmes simträning, men istället ska jag få behandling på ryggen, luncha med en vän och gå en lite längre promenad med min hund. De två sistnämnda hade inte varit prioriterat i våras.

Är jag på avvänjning? Ja, kanske, tanken slår mig ibland. Samtidigt känner jag att lusten börjar smyga sig tillbaka. Lusten att träna hårt när jag tränar, men kanske mindre ofta. Lusten att börja blicka mot sommaren 2016 och lite roliga, kravlösa lopp, om min kropp är hel. Eller så kommer jag ligga i hängmattan och dricka cocktails hela sommaren.

Så skönt att majoriteten äntligen tar plats!

På väg till Skaraborg i måndags hörde jag på Morgonpasset hur gästen (en mediastrateg) sade att det fanns 45% sk. ”slacktivists” (latmaskaktivister): personer som gillar på facebook, håller sig uppdaterade om vad som händer, har en åsikt om saker, men inte rent aktivt engagerar sig politiskt eller på annat sätt. Hon menade att förra veckans foto på det döda barnet hade fått de här 45% att gå från passivism till handling och att det är därför vi ser så många initiativ för flyktingar just nu.

Och jag tänkte ”Ha, jag VISSTE det!!” De senaste årens överflöd av SD’s åsikter, agerande och diverse jäkelskaper yoga1dom tar sig för representeras flitigt i media för att SD är skickliga på just att manipulera media och få uppmärksamhet. Det är lätt att tro dom är en majoritet när man läser eller lyssnar på nyheter. Men den här gruppens åsikter är inte representativa för de svenskar jag känner och uppenbarligen är det fortfarande en majoritet som tänker annorlunda, annars skulle vi inte se den folkrörelse av insatser som pågår. Vi ska inte försöka tiga ihjäl SD eller rasistiska åsikter, men vi ska verkligen inte låta dom härja fritt i fortsättningen heller. Ifrågasätt, tänk efter, kom ihåg hur du/din granne/din arbetsplats agerade under dom här veckorna och att gemene man fortfarande är solidarisk med ett generöst hjärta. Det är den bilden jag vill ha av svensken och det är precis den bilden som jag får bekräftad hos mina medmänniskor just nu.

Kampen mot rasism och främlingsfientlighet måste fortsätta, men kanske har vi i majoriteten fått en liten välförtjänt självförtroende boost? Hör efter vad de etablerade partierna och andra organisationer vill göra för flyktingsituationen och integration när du ändå har kommit igång med sitt engagemang- få reda på de verkliga siffrorna och inte ta SD’s skräckpropaganda som sanning. Alla kan dra ett pyttestrå till en stor stack.

Vi är en majoritet som är anti-rasister och det är så jäkla skönt att vi äntligen får plats och visar vad vi går för. Än finns det hopp. Mycket mycket hopp.

”Men- jag fick ju ingen gratistampong!”- eller: varför du inte ska förvänta dig en goodiebag

I sommar har jag arrangerat två lite olika tävlingar: en stor triathlontävling som går för fjärde året med ca 250 deltagare och så en swimrun som jag gjorde för första gången i går och den hade ca 90 anmälda. Ena sporten är på väg att bli en folksport och den andra är en uppstickare.

Efter gårdagens tävling var en kommentar att man önskat en påse med ”sponsorgrejor”. Jag tror inte man hade märkt att swimrunen inte hade några sponsorer, vilket skulle ha varit katastrofalt dåligt gjort av oss som arrangör eller så hade deltagaren bara tagit för givet att man ska få lite gratistamponger och en energibar efter ett lopp.

Men var kommer grejorna ifrån? 

Som arrangör har man lite olika sponsorer, men alla jobbar ju med oss i ett syfte: utbyte av exposure, dvs: vi får dom att synas och dom hjälper oss att finnas. En del samarbetspartners hjälper oss med service eller produkter medan en del andra ger cold hard cash. Lokala Coop / ICA kanske inte vill ge cash, men dom kan ge bra pris på produkter man behöver till loppet (bullar, tape). Storföretaget på orten däremot ger gärna cash för tävlingen funkar bra med deras varumärke. Pengar är egentligen vad som hjälper mig mest, men det absolut svåraste att få från en sponsor idag, så jag spenderar mycket tid med att försöka hitta en bra deal för att minska våra kostnader.

Grejor i ditt startkuvert/goodiebags kommer från sponsorer som har produkter att lägga i men det är inte alla som har passande saker eller ens har lust att lägga i något. Ibland har arrangören köpt saker att lägga i (jag skulle aldrig köpa en produkt till en goodiebag om inte varumärket själv hade gjort reklam för vårt lopp i utbyte). Eller så är arrangören kompis med någon på ett företag som har gratisprover att lägga i (jag har inga användbara kompisar).

Jag frågar dig som tävlande: är det så himla viktigt att få grejor? Tror du verkligen att det är dit din startavgift går och är en gratistampong det som gör loppet värt att genomföra? Tycker inte du det är viktigare att man satsar pengar och energi på en bra, säker bana? 

För mig är en goodiebag något man får om det passar, den har inget värde i sig själv. För mig är den inte del av det jag som arrangör tänker på när jag vill arrangera en tävling. Mitt fokus ligger först och främst på banan.

Det är många tävlingar i Sverige i år och företag får förfrågningar om produkter och pengar hela tiden. Det handlar mycket om vem man känner och vad man kan erbjuda i utbyte och små tävlingar som vår har oftast inte en chans då. Har man inga sponsorer alls måste loppet alltså gå runt enbart på deltagaravgifter. Swimrun är nytt i Skaraborg, så medan vårt triathlon har lätt att få intresserade partners, var det i år svårt att få samarbeten för gårdagens lopp och det är någonting vi hade räknat med. Har man bara 90 deltagare vill tex inget sportföretag komma och sälja saker på plats eller ser nyttan med att posta gratisprover till goodiebags. Det är klart man inte vill sponsra om man inte ser nyttan av utbyte tjänst/cash och samarbete med oss! Däremot hoppas vi att vi i år har lyckats skapa tillräckligt med intresse så att det blir lättare inför 2016.

Så vem vet, om ni har tur så kommer ni kanske få en goodiebag nästa år! Eller så har jag lagt alla pengar och energi på att skapa en ännu säkrare swimrunbana, för om jag ska vara ärlig är det därför du ska komma till HK Sport Events: kvalitén på själva loppet, det du har tränat inför. Lull-lull är sekundärt.

www.hksportevents.com