Yoga is calling

Yoga is calling.

Those words popped into my head during my massage yesterday. I like it when my subconsciousness message me like that.

Currently, I am going through a horrible divorce where it is not only the separation that we have to deal with. I am discovering through my therapy how to understand and retrain old behavioural patterns, reactions and relationship dynamics. It is wonderful to learn, but incredibly tough and perhaps bad timing combined with the divorce. I’ve hit the wall.

Since 2011 I had gradually added outdoor events such as multisport, triathlon, running and swimrun. At times I was training incredibly hard, working with a coach etc. I loved it and I still love the mental strength aspect of long distance races, but for the last few weeks I have balked at even the thought of a 10km jog. And I was wondering what was wrong with me.
2015 I sold my yoga business and had imagined a life with a normal fulltime job and yoga retreats on weekends/weeks away. The best of two worlds! For various reasons, it didn’t really happen, still I held a few classes and did the occasional yoga but my heart wasn’t it in. The yoga philosophy that had seeped through every part of my life was fading.

Today when I am in a an existential and practical crisis I can see the pattern that lead me to this point. I have never been taught to set stop and I have lived in a relationship where rest is seen as laziness. When life spun faster and faster I could still cope because I do live on a higher energy level than most, but as I was no longer a full time yogi I had lost what anchored me and balanced out the intensity.

Then a few weeks ago I started to do more yoga, felt drawn to dig through my yoga books, quotes, sutras and sentences about yoga started to appear in my thoughts, like long lost echoes.

The other day I spoke to a friend about my medals from outdoor events, long distance runs, swims and bike races. My focus for the last few years. I realise they were part of the more intensifying spiral that have led to my collapse and that I was ready to put it all aside. And then yesterday, during my massage, the insight:

Yoga is calling.

I believe in the healing power of yoga 100%. Pranayama, asanas, philosophy. It was temporarily pushed aside for something else, but I know it has got the solution to my physical and mental issues if only I gave it space again. As I have let go of long distance runs, bike ride and such, I will take +20 years experience of yoga and heal myself. I see a life with lots of yoga and climbing and lovely unpretentious open water swims…and that is about it. I am putting Wellbeing as my focal point now, over and above a hot body, achievements, adventures…
Yoga cant heal my marriage or could have stopped the inevitable. Its absence was not part of the problem, but its presence will be part of my recovery.

How I will rehab myself with yoga? Oh, well, that will be incredibly tough.
To be continued…

 

 

Annonser

Provocerad av hurtbullar? Här är överlevnadsstrategin.

Just nu jobbar jag med en  PT/kostrådgivare för min viktnedgång och siktar på att gå ner 5-7kg som jag lagt på mig sedan jag slutade vara extremt aktiv, oskadad motionär. Det väcker naturligtvis kommentarer och känslor hos min omgivning, vilket jag vill ta upp här.

När man gör en förändring i sitt liv som bryter mot gruppens norm tolkas det av de andra som om normen är fel. Pikar eller negativa kommentarer är en vanlig reaktion för att få den avvikande personen att falla tillbaka in i gruppens beteende igen (in group och out group). Med ”grupp” syftar jag i det här blogginlägget tex på jobbkollegor eller vänskapskretsen.
Ändrar någon sin kost eller sina träningsrutiner ifrågasätts det och personen ställs ofta till svars för sina val. Vissa aspekter tror jag mest kvinnor råkar ut för eftersom samhällets syn på kvinnokroppen är snävare, men när det gäller träning så tror jag män också utsätts för samma reaktion från omgivningen.

Att vara smal, vältränad och inte äta skräpmat innebär idag hög social status. Den som ändrar livsstil i en mer hälsosam riktning ruckar på relationens maktbalans eller gruppens rangordning. Givetvis beror det på vad den andra personen eller gruppen har för självbild och ambitioner, men motståndet bör komma från de som känner sig hotade av en utstickare.

Låt mig vända på vanliga gliringar som de med en aktiv livsstil får höra: 

  • Det är inte socialt accepterat att högt påpeka för någon att det de äter är skräp, medan det verkar okej att säga någon är för hälsosam.
  • Det verkar okej att kalla någon som äter hälsosam mat för ”duktig”, men får vi kalla den som äter skräpmat för ”dålig”?
  • Det är fritt fram att säga någon är träningsfanatiker, men vem vågar kalla kollegan lat för hen aldrig motionerar?

Det här mönstret bekräftar för mig att det är hög status att ha en aktiv livsstil och hälsosam kosthållning, eftersom man aldrig skulle få säga något negativt om de i underläge. Andra situationer som jag och mina bekanta sportisar kan befinna oss i när det diskuteras träning, kost och dieter…

Du duger som du är! – Öh…jag vet.
Den här reaktionen baseras på att ens självkänsla är kopplad till ens vikt. Hela konceptet att man ska tänka ”duger” kring vikt är snett. Som individer duger vi alla precis lika mycket i alla situationer hela tiden. Att duga som person har inget med vikt att göra.
Om du själv är en person som säger att någon ”duger som den är” borde du rimligtvis även säga det till den som är kraftigt överviktig. Skulle du göra det? Varför inte?
Att gå ner i vikt kan vara en praktisk handling: jag har inte råd att köpa helt nya kläder för att jag lagt på mig fem kilo. Jag mår bra som person och vet jag att jag duger även med fem extra kilon, men jag kan ändå välja att ta bort dem. Att vilja gå ner i vikt är inte en anti-feministisk handling, det kan vara en ekonomisk och hälsofrämjande handling. Däremot finns det absolut de som vill gå ner för att de har en stark koppling mellan självkänsla och vikt- men att anta det är fallet för alla är fel.
Fat is not always a feminist issue.

Stina går från en 5km löprunda till att vara träningsnarkoman
Nybörjarlöparen Stina får beröm för att vilja springa ett 5km lopp, men gruppen som inte springer känner sig hotad när hon sedan siktar på ett maraton. Då är det inte hälsosamt längre, då har hon gått för långt. Ingen applåderar den som är mer fit än en själv. Stina är numer en träningsnarkoman, anser gruppen.
Intressen som gör att någon jobbar på sin kropp är generellt misstänksamt. Tränar man kommer man eventuellt bli snyggare (högre i rang) än resten av gruppen och det är en skrämmande förändring.

Cake or die?
Anna har gått ner i vikt och kan hålla sin målvikt om hon bara fikar en gång i veckan. Ändå ifrågasätts hon då hon väljer bort jobbfikat till förmån för att kunna äta lördagsfika med familjen. Att äta äpple eller kvarg medan de andra äter bulle är verkligen inte ok (se ”vanliga gliringar” ovan). En vilja att ”äta bättre” är helt ok, men då måste man även unna sig fika med arbetskamraterna och vännerna, annars är man för fanatisk.
Man får även vilja gå ner i vikt om man är överviktig eller nyss fött barn. Då kan man till och med applåderas och få stöd för sin nya rutin. Bara man inte blir för smal, för då försvinner helt plötsligt allt stöd. Var de här magiska gränserna går beror nog på hur fit gruppen själv är.

Fit enough to get fitter
Man kan ändra sin kost för man vill bli smalare och lättare så man blir bättre på sin sport.
Har du försökt klättra med två 2kgs mjölpaket i en ryggsäck? Eller springa länge med 5 stycken mjölkpaket på kroppen?
Man kanske vill bli starkare eller få mer ork för sin sport. Att gå ner i vikt kan vara del av ett annat mål som gör en lycklig; man orkar springa längre eller klättra högre.
Det är på nåder gruppen accepterar att du vill träna mer, men lägger man om sin kost blir det helt plötsligt extremt. Ändå vet vi att kosten nästan är viktigare än all träning man gör.

Vad kan du som blir provocerad göra? 
Istället för att rikta frågan till någon varför hen inte kan ”unna sig lite tårta”, borde man fundera på vilka känslor som kommer upp inombords när man överhuvudtaget reagerar på att någon väljer ett äpple framför Prinsesstårta. Varför upplever du det negativt när du tar en tårtbit och kollegan gör ett annat val? När blev hens val rätt för dig? Har inte du egna ideal och mål? Är det kanske för att det är högre status och därmed ”rätt” att äta äpple och ”fel” att äta tårta?
Förändringar är tuffa, även för dig som bara betraktar dem i andra eftersom de får dig att utvärdera dina egna val. Det är en jobbig process! Har du svårt att värja dig mot andras målmedvetenhet och handlingskraft behöver du nog utforska vad du själv vill och varför du reagerar som du gör. 

Vill du springa en mara? Nej. Känner du att du borde vilja det när så många andra gör det? Ja. Vad kommer du göra åt saken? Uhm…säga hur knäppa alla som springer maror är..? Nja…

Ingen är duktigare än någon annan för att de bantar, tränar eller lägger om sin kost. Alla gör egna val utefter egna mål och förmåga. Du har ingen rätt att kommentera någons val med annat än uppmuntran och stöd. De känslor som väcks hos dig är upp till dig att hantera och utforska.

Jag tycker vi kan enas om att..
…Individen gör det hen tycker passar hen bäst. Det handlar inte om dina behov, det handlar om att någon annan vill något som du inte gör.
…Stå för dina val, så står jag för mina.
…Som individer är vi mer än vad vi äter och vad vi tränar. Fokusera på det istället och push off my plate, please.

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.

 

Integration av en svensk

2007 flyttade jag flyttade tillbaka till Sverige efter mer än tio år utomlands och utan att ha levt som vuxen i mitt hemland. Med mig hade jag en brittisk make och en egenproducerad liten britt. Trots att jag har familj och ursprung här har vi också upplevt problemet med integration och inkludering som många invandrade eller ex-pats (personer som själva valt att bo i ett annat land än deras hemland) gör.

Ta till exempel Sveriges andra nationaldag: Midsommarafton.

Fråga vilken svensk som helst och du kommer nog få höra: ”Vi ska till hon och han. Det har vi gjort i 10 år nu och det är så trevligt och mysigt.” Vanligtvis följs detta av en förklaring varför man har så trevlig och mysigt. Men det är aldrig följt av en inbjudan till den som frågar, inte ens när man kanske får reda på att den som frågar inte har några planer. Sedan vi flyttade till Sverige har mina systrar förbarmat sig över oss ett par midsomrar, men vi har aldrig fått en inbjudan av någon av mina barndomsvänner eller våra nya bekanta. Vi trodde till och med under en tid att det var oss det var fel på, men sen fick vi kontakt med andra ex-pats och insåg de aldrig blev inkluderade av svenskarna heller.

Jag är inte bitter, men däremot var vi uppriktigt ledsna några år just för att vi aldrig blev inbjudna till det där som var så trevligt och mysigt. Sedan beslutade vi oss för att göra vår egen grej och vi är noga med att alltid välkomna den som frågar vad vi gör just den här viktigaste av sommarhögtider. Vi är udda eftersom vi är inkluderande.

Personligen kan jag inte tänka mig något mer fantasilöst än att sträva efter att uppleva samma midsommar med samma folk år efter år. Smälter inte åren in i varandra? Är det inte jobbigt att behöva övertrumfa er själva varje gång så att inte just årets firande känns sämre än förra? Vad är man så rädd att förstöra när man inte vågar bjuda in en ny familj till festen?

Så här är vi. En halvt invandrad familj som man har haft chansen att hjälpa med integrering och inkludering. Istället skapar vi vår egen midsommar. Men vi sjunger inga nubbevisor. Vi äter inte traditionell svensk midsommarmat. Vi struntar ibland att dansa kring midsommarstången. Våra barn kommer förmodligen inte bry sig om midsommar på samma sätt som min generation gör eftersom inga speciella minnen skapas. Men jag tänker heller inte sitta och låtsas att helgen betyder något för mig, för den känslan bleknar alltmer med åren.

Du som värnar som svenska traditioner, hur tänker du att de ska bevaras om de inte sprids till de som är nya i Sverige? Ska de googla instruktioner för firandet och försöka klura ut vad som är så magiskt med just den här dagen på egen hand?

Och du som tycker integration och inkluderande är så viktigt, något du är stenhård på att dina barn ska praktisera i skola och i lek, kanske blir det ännu trevligare och mysigare att bjuda in någon ny familj till ert firande i år och dela med er av det ni upplever?

Delad glädje är dubbel glädje.

 

 

 

Ibland orkar man inte tänka ett varv till.

Ni vet när man är insatt i något men inte orkar leva som man lär.

Jag vet man inte borde feströka. Har alla argument mot rökning. Men alltså…Det är gott med en cigg då och då mellan cocktails och vinglas.

Jag vet jag inte borde anse mig stor när jag är mer storlek 40 än 38. För jag duger som jag är. Varför ska man behöva känna sig sexig? Varför är det så viktigt för mig? För mig som kvinna? Varför måste jag ställa upp på samhällets rådande ideal om att mindre än snyggare? Och så vidare genom den inre utfrågningen varje gång jag vågar tänka en negativ tanke.
Precis som med rökningen har jag alla argument för hur jag borde känna och upplever en stark inre strid om sådana här saker.

För mig är det i alla fall jobbigare att ändra känslor än beteende.
Jag kan låta bli att röka den där cigaretten, men det är svårare att släppa röksuget.
jag kan köpa byxor i storlek 40, men det är svårare att släppa känslan av att man inte ser bra ut i dom.
Jag kan banta, men det är svårt att känna man duger som man är.

Ibland måste man få slippa tänka efter och vara så himla duktig. Ibland måste även jag få gå på alla myter, ge efter för trycket och bara flyta med. Det är rätt jobbigt att hela tiden behöva vara konsekvent.

Någon jäkla oording måste det vara!

Liselott Silwer- triathlontjejen

Solen strålar från en klarblå himmel och Liselott Silwer har precis sprungit ett motionslopp ”The Tunnel Run” i Stockholm som arrangerades som ett PR-event.

– Jag tävlar inte längre utan kör bara motion. Tävling är en helt annan prestation, jag vill inte känna mig stressad i min träning. Det blir vad det blir.

Definitionen av tävling är att man har tävlingslicens och får placeringspoäng, flest poäng vinner säsongen. I motionsklasser finns inga placeringar utan man fokuserar på genomförandet. När vi har satt oss på cafeet berättar Liselott om hur hennes träning började. Som liten avskydde hon skolgympan men när hon blev äldre började hon springa. Efter några år som löpare satte en knäskada stopp för långlopp och Liselott började träna med Fredrikshof Cykelklubb.

-Jag provade tempokörning och tyckte det var jättekul, säger Liselott och tar en klunk av sitt kaffe. Jag började tävla fast det var bara jag och två kvinnor till som var aktiva veteraner. Vi peppade andra kvinnor att ställa upp de också. Varför skulle de bara stå och titta på när deras killar tävlade?

Att uppmuntra andra är något Liselott brinner för. Hon skiner upp när hon berättar om hennes uppdrag som löpcoach hos Runacademy i Stockholm.

-Det ger så mycket! De som precis har börjat träna har låga förväntningar på sig själva och då är det ännu viktigare att ha någon som peppar. Det är roligare att jobba med vardagsmotionärer än eliten för jag ser störst framsteg och förändring hos dem.

2011 provade hon sprintdistansen i Stockholm triathlon med en väninna.

– Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra! skrattar Liselott. Men det var väldigt roligt. Då tänkte jag att om jag som 40 plus kan klara det här så kan vem som helst. Fast det var väldigt ojämnt i startlistorna, mycket fler män än kvinnor.

Liselott märkte att många kvinnor deltog i ”Kom i gång”- grupper som arrangerades av cykelklubben och att de var minst lika starka som männen, de behövde bara lite mer övertygelse. 2012 startade hon Facebook-gruppen ”Triathlontjejer” för att få igång fler kvinnor eftersom hon tänkte att samma kunde vara sant om triathlon. Om de blev runt 50 stycken hade hon blivit nöjd. Idag har gruppen ca 2300 medlemmar.

Liselott Silwer sticker ut lite där hon sitter i sina tighta löparkläder och rosiga kinder. Hon blir animerad när hon pratar om träningsinspiration; hennes rörelser blir ivriga och hon skiner upp.

lsLyckas du nå de där som behöver en knuff att komma igång?

– Det är bra spridning. Det finns proffs och helt nya. Det är väldigt bra att ha den dynamiken, säger Liselott. De som är nya får bra tips från de som har mer erfarenhet. Facebook är bra på det sättet att det är geografiskt obundet. Nu hittar kvinnor över hela Sverige en träningspartner.

Ett par år efter hon startade Facebook-gruppen skapade Liselott en site; Triathlontjejer.se Facebook-gruppen lever lite sitt eget liv, medan siten är mer lättillgänglig och blir enligt Liselott en sammanställning av vad som diskuteras i forumet. Till exempel skrevs det mycket om prestationsångest i Facebook-gruppen och då publicerade Liselott ett inlägg från sitt eget perspektiv på siten.
Vad har du för erfarenhet av prestationsångest?

– När jag tävlade i tempocykling så blev det hetsig stämning mellan oss damer, nästan lite fånigt. Jag kände också en större press att träna även om jag redan lade ner 10-12 timmar i veckan.

Tycker du att du har ett ansvar i debatten om prestation?

-Ja, jag vill inte elda på utan utgår alltid från motionärens perspektiv. För elitmotionären är det annorlunda. Motionären vill träna för att må bra och tävlingar finns där för att utmana och motivera träningen. Det är lätt att stirra sig blind på hur mycket andra tränar, men allas vardag ser olika ut.
Med en snabb blick på klockan inser Liselott Silwer att hennes parkeringstid snart är slut och innan hon går ut i solskenet igen säger hon:


Träning blir del av ens personlighet, men nu kan jag välja bort det. Det är skönt. Jag är inte så inne i det längre utan tränar fyra till sex timmar i veckan. Jag var sjuk mer innan jag kom in i en balanserad träningsmängd. Nu är jag är starkare.

När man lägger till istället för att välja bort.

När ni läser det här har jag jobbat en timme på mitt nya jobb. I Stockholm.

För att göra en lång, tuff historia kort så har jag under våren funderat på hur jag skulle forma min vardag för att uppnå maximal lycka. För mig handlade det om att få mer frihet, att få mer utrymme till mig som individ utan taggarna Mamma och Fru. Resultatet: ett jobb i en annan stad där jag kommer bo lite i under veckorna. Jag får alltså familjeliv och singelliv. Ha kakan kvar och ändå äta den!

Men uj uj uj så mycket ångest och skuld det har jobbats igenom för att jag ska känna mig okej med det beslutet. Att jag skulle välja bort mina härliga barn, lyxiga hus och fina allting annat för att få vara själv i storstaden, gå på yoga eller utställningar efter jobbet, klättra, träffa vänner…får man verkligen göra så? Jag har skapat en familj då kan man ju inte bara lämna allt det?

Ja, det får man. Jag kom fram till att jag inte väljer bort bara för att jag lägger till. Mina barn får en bättre mamma för hon är ny-yogad och inspirerad istället för uttråkad framför NetFlix. Sedan sade min terapeut att den grunden jag har lagt i relationen med mina barn under alla år då jag haft huvudansvaret för dem inte kommer försvinna för att jag sover borta två tre nätter i veckan. Till sist kom insikten att om jag är olycklig när jag prioriterar mig själv sist på alla jäkla listor, hur rolig är jag att leva med då?

Eftersom jag är hyfsat medveten om jämställdhet har det varit mycket överraskande att jag drabbats av de här skuldkänslorna när jag vill prioritera mig själv ett tag. Det känns misstänkt mycket som kvinnofälla.  Barnens far är ju i högsta grad närvarande, ungarna är 8 och 10, så knappast smågluttar. En misstanke om att skuldkänslorna nog inte var skuld ändå utan bara vanlig feghet och tveksamhet började gro. Jag borde inte skylla på barnen bara för att jag var missnöjd med den tillvaro jag själv byggt upp och nu ville göra nya val. Så fort jag benade ut det i mitt huvud så släppte det.

Alla pallar inte med 8-16 jobb och vardagsrutiner. Jag försökte att leva så under 2016, men det gick inte. Jag blir så trängd! Att i princip bli helg-mamma/fru är inte det mest konventionella sättet att leva, men jag måste prova. Det här kan sluta precis hur som helst- spännande!