Många känslor på samma gång

Jag har gått runt och vardagsmediterat på det här med att ha många känslor på samma gång. I yinyogan så pratar jag ofta om att vi ska lägga märke till olika nyanser av en känsloyttring: du är inte ”arg” mer än cirka 90 sekunder i taget, sen skiftar det till ”irriterad” och kanske över i ”frustrerad”. Genom att vi blir varse nyanserna så accepterar vi att vi till slut släpper en känsla runt något helt. Vi går inte runt och är ”arga” hela dagen på en sak eller återupptar ”ilskan” när saker kommer på tals igen. Att göra det är att ha fastnat i den första stunden situationen hände och sen aldrig vidareutvecklas, aldrig tillåtit dig se på det när du inte längre har känslor av ilska.
Skulle jag säga en sak med yogafilosofin som påverkat mig mest så är det just det här. Det är också det som är svårast för andra…oupplysta. Jag kan vara rasande när det händer, men på eftermiddagen vara helt chill och prata om saken med en helt annan attityd eftersom jag just då när saken tas upp inte är rasande. Varför i hela världen skulle jag självmant vilja plocka upp negativa känslor eller gå tillbaka till dåtid? Nej nej.

En utveckling av detta är att jag kan vara riktigt nere en stund och sen riktigt glad lite senare. Är jag bipolär? Verkligen inte! Men jag håller inte fast i känslor på samma sätt längre. Förra måndagen hände den ena negativa saken efter den andra och jag blev lika irriterad för varje sak, men när jag satt i soffan och funderade på dagen i efterhand så mådde jag ändå helt ok och var…glad. Därför att där och då- var jag glad. Spelade ingen roll att jag varit irriterad tidigare. Just då, var allt ok.

Jag är otroligt stressad i mitt jobbsituation just nu. Jag har insett jag älskar någon. Jag är inte nöjd med min fitnessnivå. Jag tycker det är besvärligt att ställa om till ensamståendebudget. Jag är enormt glad för alla roliga människor i mitt liv. Jag tycker det är supermegajobbigt att jag inte kan fixa allt i min lägenhet själv. 

Många känslor på samma gång! Vilket är helt ok. Det får gå upp och ner flera gånger under en dag. Sen behöver man kanske varken gräva ner sig för mycket i en negativa känsla och gå all in i nästa positiva. Här kommer yogan in och hjälper oss att balansera ut de där extremerna.

Jag vet att efter en yogaklass så känner jag annorlunda om saker bara jag vågar släppa taget om hur jag kände för det före klassen och acceptera att i det nya ”nuet” finns ett nytt perspektiv.

Våga prova själv. Släpp taget!

Vardagsmeditation

Jag vaknade med en mening i huvudet idag. Det är väl rätt vanligt att man vaknar med en tanke eller en känsla som sedan hänger med under dagen. Ibland kan det vara från något man kommer ihåg man drömt.
Den här meningen har hängt med mig under dagen och om en stund ska jag sätta mig ner och meditera, eller tänka, på den fullt ut. Är det sann? Stämmer den? För det kan ju vara så att det bara varit något mitt undermedvetna hade slängt ihop!

Yogan ska väcka tankar och känslor i kroppen. Kom ihåg att detta kan ske även en tid efter en klass. Har man yogat på kvällen kanske man vaknar med en ny insikt eller känsla. 

Meditation för mig är när man fokuserar sitt sinne till en punkt eller tanke. Den här vardagsmeditationen, när jag går runt och tänker på en enda mening är samma sak som att sitta ner i ett tyst rum och göra det.
En annan teknik är att själv välja ett ord eller känsla. Tex ordet Omtanke. I varje ny situation under dagen, fråga dig själv om det du ska göra, gjorde eller det som gjordes mot dig var omtänksamt.
Eller ordet Kärlek. Var det du gör, gjorde eller som görs kärleksfullt?

Det är en rätt intensiv övning som tvingar dig att vara i nuet, att reflektera över hur du agerar och hur andra agerar mot dig. Men kul vardagsmeditation! Allt för att göra dig mer medveten om hur du kan välja agera och se att dina handlingar faktiskt får en effekt bland de du möter.

 

 

 

 

 

Yoga is calling

Yoga is calling.

Those words popped into my head during my massage yesterday. I like it when my subconsciousness message me like that.

Currently, I am going through a horrible divorce where it is not only the separation that we have to deal with. I am discovering through my therapy how to understand and retrain old behavioural patterns, reactions and relationship dynamics. It is wonderful to learn, but incredibly tough and perhaps bad timing combined with the divorce. I’ve hit the wall.

Since 2011 I had gradually added outdoor events such as multisport, triathlon, running and swimrun. At times I was training incredibly hard, working with a coach etc. I loved it and I still love the mental strength aspect of long distance races, but for the last few weeks I have balked at even the thought of a 10km jog. And I was wondering what was wrong with me.
2015 I sold my yoga business and had imagined a life with a normal fulltime job and yoga retreats on weekends/weeks away. The best of two worlds! For various reasons, it didn’t really happen, still I held a few classes and did the occasional yoga but my heart wasn’t it in. The yoga philosophy that had seeped through every part of my life was fading.

Today when I am in a an existential and practical crisis I can see the pattern that lead me to this point. I have never been taught to set stop and I have lived in a relationship where rest is seen as laziness. When life spun faster and faster I could still cope because I do live on a higher energy level than most, but as I was no longer a full time yogi I had lost what anchored me and balanced out the intensity.

Then a few weeks ago I started to do more yoga, felt drawn to dig through my yoga books, quotes, sutras and sentences about yoga started to appear in my thoughts, like long lost echoes.

The other day I spoke to a friend about my medals from outdoor events, long distance runs, swims and bike races. My focus for the last few years. I realise they were part of the more intensifying spiral that have led to my collapse and that I was ready to put it all aside. And then yesterday, during my massage, the insight:

Yoga is calling.

I believe in the healing power of yoga 100%. Pranayama, asanas, philosophy. It was temporarily pushed aside for something else, but I know it has got the solution to my physical and mental issues if only I gave it space again. As I have let go of long distance runs, bike ride and such, I will take +20 years experience of yoga and heal myself. I see a life with lots of yoga and climbing and lovely unpretentious open water swims…and that is about it. I am putting Wellbeing as my focal point now, over and above a hot body, achievements, adventures…
Yoga cant heal my marriage or could have stopped the inevitable. Its absence was not part of the problem, but its presence will be part of my recovery.

How I will rehab myself with yoga? Oh, well, that will be incredibly tough.
To be continued…

 

 

Provocerad av hurtbullar? Här är överlevnadsstrategin.

Just nu jobbar jag med en  PT/kostrådgivare för min viktnedgång och siktar på att gå ner 5-7kg som jag lagt på mig sedan jag slutade vara extremt aktiv, oskadad motionär. Det väcker naturligtvis kommentarer och känslor hos min omgivning, vilket jag vill ta upp här.

När man gör en förändring i sitt liv som bryter mot gruppens norm tolkas det av de andra som om normen är fel. Pikar eller negativa kommentarer är en vanlig reaktion för att få den avvikande personen att falla tillbaka in i gruppens beteende igen (in group och out group). Med ”grupp” syftar jag i det här blogginlägget tex på jobbkollegor eller vänskapskretsen.
Ändrar någon sin kost eller sina träningsrutiner ifrågasätts det och personen ställs ofta till svars för sina val. Vissa aspekter tror jag mest kvinnor råkar ut för eftersom samhällets syn på kvinnokroppen är snävare, men när det gäller träning så tror jag män också utsätts för samma reaktion från omgivningen.

Att vara smal, vältränad och inte äta skräpmat innebär idag hög social status. Den som ändrar livsstil i en mer hälsosam riktning ruckar på relationens maktbalans eller gruppens rangordning. Givetvis beror det på vad den andra personen eller gruppen har för självbild och ambitioner, men motståndet bör komma från de som känner sig hotade av en utstickare.

Låt mig vända på vanliga gliringar som de med en aktiv livsstil får höra: 

  • Det är inte socialt accepterat att högt påpeka för någon att det de äter är skräp, medan det verkar okej att säga någon är för hälsosam.
  • Det verkar okej att kalla någon som äter hälsosam mat för ”duktig”, men får vi kalla den som äter skräpmat för ”dålig”?
  • Det är fritt fram att säga någon är träningsfanatiker, men vem vågar kalla kollegan lat för hen aldrig motionerar?

Det här mönstret bekräftar för mig att det är hög status att ha en aktiv livsstil och hälsosam kosthållning, eftersom man aldrig skulle få säga något negativt om de i underläge. Andra situationer som jag och mina bekanta sportisar kan befinna oss i när det diskuteras träning, kost och dieter…

Du duger som du är! – Öh…jag vet.
Den här reaktionen baseras på att ens självkänsla är kopplad till ens vikt. Hela konceptet att man ska tänka ”duger” kring vikt är snett. Som individer duger vi alla precis lika mycket i alla situationer hela tiden. Att duga som person har inget med vikt att göra.
Om du själv är en person som säger att någon ”duger som den är” borde du rimligtvis även säga det till den som är kraftigt överviktig. Skulle du göra det? Varför inte?
Att gå ner i vikt kan vara en praktisk handling: jag har inte råd att köpa helt nya kläder för att jag lagt på mig fem kilo. Jag mår bra som person och vet jag att jag duger även med fem extra kilon, men jag kan ändå välja att ta bort dem. Att vilja gå ner i vikt är inte en anti-feministisk handling, det kan vara en ekonomisk och hälsofrämjande handling. Däremot finns det absolut de som vill gå ner för att de har en stark koppling mellan självkänsla och vikt- men att anta det är fallet för alla är fel.
Fat is not always a feminist issue.

Stina går från en 5km löprunda till att vara träningsnarkoman
Nybörjarlöparen Stina får beröm för att vilja springa ett 5km lopp, men gruppen som inte springer känner sig hotad när hon sedan siktar på ett maraton. Då är det inte hälsosamt längre, då har hon gått för långt. Ingen applåderar den som är mer fit än en själv. Stina är numer en träningsnarkoman, anser gruppen.
Intressen som gör att någon jobbar på sin kropp är generellt misstänksamt. Tränar man kommer man eventuellt bli snyggare (högre i rang) än resten av gruppen och det är en skrämmande förändring.

Cake or die?
Anna har gått ner i vikt och kan hålla sin målvikt om hon bara fikar en gång i veckan. Ändå ifrågasätts hon då hon väljer bort jobbfikat till förmån för att kunna äta lördagsfika med familjen. Att äta äpple eller kvarg medan de andra äter bulle är verkligen inte ok (se ”vanliga gliringar” ovan). En vilja att ”äta bättre” är helt ok, men då måste man även unna sig fika med arbetskamraterna och vännerna, annars är man för fanatisk.
Man får även vilja gå ner i vikt om man är överviktig eller nyss fött barn. Då kan man till och med applåderas och få stöd för sin nya rutin. Bara man inte blir för smal, för då försvinner helt plötsligt allt stöd. Var de här magiska gränserna går beror nog på hur fit gruppen själv är.

Fit enough to get fitter
Man kan ändra sin kost för man vill bli smalare och lättare så man blir bättre på sin sport.
Har du försökt klättra med två 2kgs mjölpaket i en ryggsäck? Eller springa länge med 5 stycken mjölkpaket på kroppen?
Man kanske vill bli starkare eller få mer ork för sin sport. Att gå ner i vikt kan vara del av ett annat mål som gör en lycklig; man orkar springa längre eller klättra högre.
Det är på nåder gruppen accepterar att du vill träna mer, men lägger man om sin kost blir det helt plötsligt extremt. Ändå vet vi att kosten nästan är viktigare än all träning man gör.

Vad kan du som blir provocerad göra? 
Istället för att rikta frågan till någon varför hen inte kan ”unna sig lite tårta”, borde man fundera på vilka känslor som kommer upp inombords när man överhuvudtaget reagerar på att någon väljer ett äpple framför Prinsesstårta. Varför upplever du det negativt när du tar en tårtbit och kollegan gör ett annat val? När blev hens val rätt för dig? Har inte du egna ideal och mål? Är det kanske för att det är högre status och därmed ”rätt” att äta äpple och ”fel” att äta tårta?
Förändringar är tuffa, även för dig som bara betraktar dem i andra eftersom de får dig att utvärdera dina egna val. Det är en jobbig process! Har du svårt att värja dig mot andras målmedvetenhet och handlingskraft behöver du nog utforska vad du själv vill och varför du reagerar som du gör. 

Vill du springa en mara? Nej. Känner du att du borde vilja det när så många andra gör det? Ja. Vad kommer du göra åt saken? Uhm…säga hur knäppa alla som springer maror är..? Nja…

Ingen är duktigare än någon annan för att de bantar, tränar eller lägger om sin kost. Alla gör egna val utefter egna mål och förmåga. Du har ingen rätt att kommentera någons val med annat än uppmuntran och stöd. De känslor som väcks hos dig är upp till dig att hantera och utforska.

Jag tycker vi kan enas om att..
…Individen gör det hen tycker passar hen bäst. Det handlar inte om dina behov, det handlar om att någon annan vill något som du inte gör.
…Stå för dina val, så står jag för mina.
…Som individer är vi mer än vad vi äter och vad vi tränar. Fokusera på det istället och push off my plate, please.

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.

 

Hur sätter man ihop en yogaklass?

Olika lärare har olika tekniker för att skapa en bra yogaklass. Om man är lärare i något som har en satt rutin som Ashtanga eller Sivananda så varierar sig aldrig sekvensen utan det är samma varje gång. För oss andra är det lite mer öppet och jag älskar att ha friheten att vara kreativ med kroppen.

Jag baserar mina klasser främst på gruppens förutsättningar men sedan på något av följande:

Fysiskt fokus
Filosofiskt fokus
Teknikfokus
Chakra
Meridian

En klass kan därför ha ett ”höftfokus” och då jobbar vi med att sträcka ut höfter, stärka, prata om, andas in i, göra ställningar där höfterna är centrala.  När vi har ”teknikfokus” kan det istället handla om att jag går igenom hur man ska göra ett framåtböj eller rotera axeln på ett visst sätt och så hittar vi den tekniken i olika ställningar under klassens gång. Är temat ”filosofiskt fokus” så kan ni få jobba på en mental aspekt av yogan, som Santosha eller Tapas. Beroende på om det är en hatha eller yinyogaklass så kan jag till slut välja att bygga en klass på Chakran (hatha) eller Meridian (yin).  Antingen jobba från Rotchakrat och upp eller tvärtom eller göra ställningar som stimulerar energiflödet i en energikanal.

Men vad vi än gör så ser jag till att det blir en kul, väl rundad yogaklass och att alla ställningar kan anpassas till olika förutsättningar.

Om du vill börja yoga själv hemma så kan du ju prova att använda något av de här fokusen att bygga din yogasession på?

Maria

Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde

Idag gjorde jag två nya saker:

  • Försökte springa ett 32km terränglopp
  • Bröt loppet för jag äntligen har lärt mig något efter snart 10 år som aktiv

IMG_0451När jag anmälde mig till Vildmarksloppet i Bjursås gjorde jag det för jag är redo att springa +30km men inte riktigt en hel mara. Vad som är lite svårt med terränglopp är att terrängen kan variera så otroligt mycket, så man vet aldrig vad man får. Förra lördagen skuttade jag mig igenom 25 km av Sörmlandsleden, men det hade ingen likhet med dagens bana. Idag tog jag mig uppför nästan vertikala klättringar, tekniska stigar, mossar med vatten upp till knäna som sög mig fast, halkiga broar, tuffa nedförslut som inte erbjöd vila m.m Vildmarksloppet är ett vackert och verkligen utmanade lopp, men för tufft för mig idag.

 

Nu har jag hållit på med utomhussporter i nästan 10 år men den här sommaren har varit annorlunda: jag har äntligen fullt självförtroende i min teknik, min förmåga, min utrustning och min taktik. Det här är saker som jag som triathlonarrangör också får frågor om före vårt lopp, mest från kvinnor. När de ringer och tvivlar på allt från rätt cykel till om de orkar distansen så säger jag alltid ”Kom och kör ditt race och skit i andra” – men jag vet hur mycket självförtroende det krävs att stänga av alla andra.

Min förmåga: I år har jag startat varje lopp med attityden ”jag vet jag kommer sist”. Jag kommer ändå inte vinna. Om jag tänker att jag faktiskt är nöjd med att bara genomföra och vara sist, då känner jag helt plötsligt inte längre någon stress att springa/simma ifatt folk fast det inte passar mitt upplägg.
Jag måste också inse att jag är mer fit än vad jag tror, men det är en annan sak…

Min taktik: Jag är seg i början. Första 6 km är aldrig roliga, sen tänder jag till och mellan 10-25km är det lätt att springa. För Vildmarksloppet var min taktik att gå uppför backarna i början för det är ingen ide att ta ut sig under de första kilometrarna. Jag går också 100m varje 10km: dricker, äter gel. Jag stretchar regelbundet så jag inte krampar till. Det är min taktik, så funkar min kropp bäst.

 

IMG_0454

Men idag gick det ändå inte. För bara andra gången någonsin så bröt jag ett lopp. De första 8km gick som planerat: mycket gång uppför backarna, jag hatade det, ville sluta vid 10km, tog en gel, fick energi, började springa och hade kul. När jag säger banan är teknisk så menar jag att man inte kan få ett riktigt flyt i löpningen utan det är mycket rötter och stenar på en smal stig. Mycket skutt, mycket höga fötter så man inte snubblar osv. Det är det här som är så kul med terränglöpning, men det kan bli lite för mycket av det goda, speciellt om man lägger till många uppförslut.

IMG_0459Jag hade kunnat segat mig vidare mot mål, men jag tittade på klockan vid 21km, kollade banprofilen, kände igenom kroppen och sa Tack för mig. Hade jag fortsatt hade jag visserligen kommit i mål, men jag hade dragit på mig nya skador eller förvärrat de jag har. En plakett var inte värd att sedan inte kunna träna på två tre veckor. Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde. Det känns verkligen att jag inför Vildmarksloppet använde min erfarenhet av alla lopp och all träning jag gjort både i planering och utförande och det är jag stolt över.

Vad händer nu då? Well, jag ska leta lite efter fler terränglopp +30km men lite flackare. I värsta fall får jag gå ut och springa 32km på Sörmlandsleden bara för att bevisa för mig själv jag har det i kroppen. Fast först ska jag dricka ett glas vin, äta lasagne och kolla på film med min familj.