Sista kapitlet

I morse höll jag min sista yogaklass. Jag började med yoga en kall januaridag i London 1998 och kvalificerade mig som lärare ett par år senare. Extremt mycket har hänt sedan dess. Livet, liksom. Det är några saker som påverkat mitt beslut att lägga yogamattan på hyllan…

Drivkraften att lära ut
Jag har alltid känt ett ansvar och en drivkraft att föra kunskap vidare. Var jag på yogaklasser själv eller på yoga retreat så jobbade jag hela tiden med mina egna klasser i åtanke. Så som mitt liv har utvecklats de senaste åren har jag lärt mig att inte behöva känna ansvar för andra och med det försvann drivet att förmedla yoga. Jag behövde få fokusera på mig, inte på andras behov. Det kan jag inte ångra.

En kropp som gör ont
Ska man jobba med sin kropp på heltid måste man ta hand om den till 100%. Jag hade problem med en höft och lassade sen på triathlonträning och konstant yogande. Min kropp gör väldigt ont vissa dagar och så länge som jag höll på med yoga på heltid var det ett pris jag var ok med att betala. Nu blir jag bara ledsen när det gör ont och jag måste yoga för att hålla kroppen vaken för klassers skull. Det ska bli skönt att få göra annat med min kropp, låta den vila när den behöver och framför all bygga styrka. Jag behöver släppa alla krav och hitta tillbaka till lusten för idag bråkar jag mer med yogan än är i harmonin med den. Jag behöver få ha KUL, få leka lite!

En yogaindustri som jag inte håller med om
När jag kom till Sverige i slutet av 2007 och började med yogaklasser såg industrin här helt annorlunda ut. Jag gillar inte alls dagens narrativ av yoga: vila, stressa ner, att du bär på så mycket negativitet att du måste yoga för att bli fri osv osv. Vad hände med Styrka? Glädje? Att alla är enastående människor som de är? Jag har avföljt alla yogisar på instagram och facebook för jag är så skittrött på…jag köper inte på deras ide om att yogan är som någon snuttefilt där alla glider runt och är dimmiga i kanten och gullegull.
Jag borde ju stanna kvar och jobba för en alternativ sanning, visst, men med tanke på de ovanstående punkterna så väljer jag istället att bara distansiera mig för att hitta tillbaka till mitt eget narrativ, ostört av andras.

Upprepning upprepning
Jag har gjort tusentals, kanske en miljon solhälsningar. Jag har gett instruktioner tusentals gånger. Även om mitt fokus alltid varit på yogisarna i rummet så tappade jag gnistan i mina instruktioner. Jag har hört och gett alla instruktioner förut…inget är nytt…

Ett nytt kapitel
Jag sysslar en hel del med Pilates och Barre-workout hemma. Det är samma disciplin, fokus, koppling mellan andetag och rörelse. För mig är det nya instruktioner, jag får ta emot, fylla på. Jag håller det inte alls omöjligt att jag kommer starta nästa kapitel i mitt liv med en vilja att förmedla kunskap baserat på det. Blandat med yoga, kanske. Men nu måste jag bara få vara egoistisk, göra det som är roligt för mig nu, inte ta ansvar, inte planera för andra. Just nu har jag bara mig själv och jag kan inte dela med mig av mig själv för då är jag rädd att jag försvinner helt.

Jag är oändligt tacksam till varenda en som kommit till mina klasser under åren. Ni har betytt mer för mig än mitt äktenskap gjorde och det säger en hel del. Mina lyckligaste år hade jag när jag jobbade med er och yogan på heltid. Så mycket ni gav mig, så stark jag blev, så roligt vi hade, så fint jag fick dela era framgångar! Det kommer för alltid vara min livsglädje.

Men nu är det dags att jag sätter .

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s