Provocerad av hurtbullar? Här är överlevnadsstrategin.

Just nu jobbar jag med en  PT/kostrådgivare för min viktnedgång och siktar på att gå ner 5-7kg som jag lagt på mig sedan jag slutade vara extremt aktiv, oskadad motionär. Det väcker naturligtvis kommentarer och känslor hos min omgivning, vilket jag vill ta upp här.

När man gör en förändring i sitt liv som bryter mot gruppens norm tolkas det av de andra som om normen är fel. Pikar eller negativa kommentarer är en vanlig reaktion för att få den avvikande personen att falla tillbaka in i gruppens beteende igen (in group och out group). Med ”grupp” syftar jag i det här blogginlägget tex på jobbkollegor eller vänskapskretsen.
Ändrar någon sin kost eller sina träningsrutiner ifrågasätts det och personen ställs ofta till svars för sina val. Vissa aspekter tror jag mest kvinnor råkar ut för eftersom samhällets syn på kvinnokroppen är snävare, men när det gäller träning så tror jag män också utsätts för samma reaktion från omgivningen.

Att vara smal, vältränad och inte äta skräpmat innebär idag hög social status. Den som ändrar livsstil i en mer hälsosam riktning ruckar på relationens maktbalans eller gruppens rangordning. Givetvis beror det på vad den andra personen eller gruppen har för självbild och ambitioner, men motståndet bör komma från de som känner sig hotade av en utstickare.

Låt mig vända på vanliga gliringar som de med en aktiv livsstil får höra: 

  • Det är inte socialt accepterat att högt påpeka för någon att det de äter är skräp, medan det verkar okej att säga någon är för hälsosam.
  • Det verkar okej att kalla någon som äter hälsosam mat för ”duktig”, men får vi kalla den som äter skräpmat för ”dålig”?
  • Det är fritt fram att säga någon är träningsfanatiker, men vem vågar kalla kollegan lat för hen aldrig motionerar?

Det här mönstret bekräftar för mig att det är hög status att ha en aktiv livsstil och hälsosam kosthållning, eftersom man aldrig skulle få säga något negativt om de i underläge. Andra situationer som jag och mina bekanta sportisar kan befinna oss i när det diskuteras träning, kost och dieter…

Du duger som du är! – Öh…jag vet.
Den här reaktionen baseras på att ens självkänsla är kopplad till ens vikt. Hela konceptet att man ska tänka ”duger” kring vikt är snett. Som individer duger vi alla precis lika mycket i alla situationer hela tiden. Att duga som person har inget med vikt att göra.
Om du själv är en person som säger att någon ”duger som den är” borde du rimligtvis även säga det till den som är kraftigt överviktig. Skulle du göra det? Varför inte?
Att gå ner i vikt kan vara en praktisk handling: jag har inte råd att köpa helt nya kläder för att jag lagt på mig fem kilo. Jag mår bra som person och vet jag att jag duger även med fem extra kilon, men jag kan ändå välja att ta bort dem. Att vilja gå ner i vikt är inte en anti-feministisk handling, det kan vara en ekonomisk och hälsofrämjande handling. Däremot finns det absolut de som vill gå ner för att de har en stark koppling mellan självkänsla och vikt- men att anta det är fallet för alla är fel.
Fat is not always a feminist issue.

Stina går från en 5km löprunda till att vara träningsnarkoman
Nybörjarlöparen Stina får beröm för att vilja springa ett 5km lopp, men gruppen som inte springer känner sig hotad när hon sedan siktar på ett maraton. Då är det inte hälsosamt längre, då har hon gått för långt. Ingen applåderar den som är mer fit än en själv. Stina är numer en träningsnarkoman, anser gruppen.
Intressen som gör att någon jobbar på sin kropp är generellt misstänksamt. Tränar man kommer man eventuellt bli snyggare (högre i rang) än resten av gruppen och det är en skrämmande förändring.

Cake or die?
Anna har gått ner i vikt och kan hålla sin målvikt om hon bara fikar en gång i veckan. Ändå ifrågasätts hon då hon väljer bort jobbfikat till förmån för att kunna äta lördagsfika med familjen. Att äta äpple eller kvarg medan de andra äter bulle är verkligen inte ok (se ”vanliga gliringar” ovan). En vilja att ”äta bättre” är helt ok, men då måste man även unna sig fika med arbetskamraterna och vännerna, annars är man för fanatisk.
Man får även vilja gå ner i vikt om man är överviktig eller nyss fött barn. Då kan man till och med applåderas och få stöd för sin nya rutin. Bara man inte blir för smal, för då försvinner helt plötsligt allt stöd. Var de här magiska gränserna går beror nog på hur fit gruppen själv är.

Fit enough to get fitter
Man kan ändra sin kost för man vill bli smalare och lättare så man blir bättre på sin sport.
Har du försökt klättra med två 2kgs mjölpaket i en ryggsäck? Eller springa länge med 5 stycken mjölkpaket på kroppen?
Man kanske vill bli starkare eller få mer ork för sin sport. Att gå ner i vikt kan vara del av ett annat mål som gör en lycklig; man orkar springa längre eller klättra högre.
Det är på nåder gruppen accepterar att du vill träna mer, men lägger man om sin kost blir det helt plötsligt extremt. Ändå vet vi att kosten nästan är viktigare än all träning man gör.

Vad kan du som blir provocerad göra? 
Istället för att rikta frågan till någon varför hen inte kan ”unna sig lite tårta”, borde man fundera på vilka känslor som kommer upp inombords när man överhuvudtaget reagerar på att någon väljer ett äpple framför Prinsesstårta. Varför upplever du det negativt när du tar en tårtbit och kollegan gör ett annat val? När blev hens val rätt för dig? Har inte du egna ideal och mål? Är det kanske för att det är högre status och därmed ”rätt” att äta äpple och ”fel” att äta tårta?
Förändringar är tuffa, även för dig som bara betraktar dem i andra eftersom de får dig att utvärdera dina egna val. Det är en jobbig process! Har du svårt att värja dig mot andras målmedvetenhet och handlingskraft behöver du nog utforska vad du själv vill och varför du reagerar som du gör. 

Vill du springa en mara? Nej. Känner du att du borde vilja det när så många andra gör det? Ja. Vad kommer du göra åt saken? Uhm…säga hur knäppa alla som springer maror är..? Nja…

Ingen är duktigare än någon annan för att de bantar, tränar eller lägger om sin kost. Alla gör egna val utefter egna mål och förmåga. Du har ingen rätt att kommentera någons val med annat än uppmuntran och stöd. De känslor som väcks hos dig är upp till dig att hantera och utforska.

Jag tycker vi kan enas om att..
…Individen gör det hen tycker passar hen bäst. Det handlar inte om dina behov, det handlar om att någon annan vill något som du inte gör.
…Stå för dina val, så står jag för mina.
…Som individer är vi mer än vad vi äter och vad vi tränar. Fokusera på det istället och push off my plate, please.

Annonser

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.