Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde

Idag gjorde jag två nya saker:

  • Försökte springa ett 32km terränglopp
  • Bröt loppet för jag äntligen har lärt mig något efter snart 10 år som aktiv

IMG_0451När jag anmälde mig till Vildmarksloppet i Bjursås gjorde jag det för jag är redo att springa +30km men inte riktigt en hel mara. Vad som är lite svårt med terränglopp är att terrängen kan variera så otroligt mycket, så man vet aldrig vad man får. Förra lördagen skuttade jag mig igenom 25 km av Sörmlandsleden, men det hade ingen likhet med dagens bana. Idag tog jag mig uppför nästan vertikala klättringar, tekniska stigar, mossar med vatten upp till knäna som sög mig fast, halkiga broar, tuffa nedförslut som inte erbjöd vila m.m Vildmarksloppet är ett vackert och verkligen utmanade lopp, men för tufft för mig idag.

 

Nu har jag hållit på med utomhussporter i nästan 10 år men den här sommaren har varit annorlunda: jag har äntligen fullt självförtroende i min teknik, min förmåga, min utrustning och min taktik. Det här är saker som jag som triathlonarrangör också får frågor om före vårt lopp, mest från kvinnor. När de ringer och tvivlar på allt från rätt cykel till om de orkar distansen så säger jag alltid ”Kom och kör ditt race och skit i andra” – men jag vet hur mycket självförtroende det krävs att stänga av alla andra.

Min förmåga: I år har jag startat varje lopp med attityden ”jag vet jag kommer sist”. Jag kommer ändå inte vinna. Om jag tänker att jag faktiskt är nöjd med att bara genomföra och vara sist, då känner jag helt plötsligt inte längre någon stress att springa/simma ifatt folk fast det inte passar mitt upplägg.
Jag måste också inse att jag är mer fit än vad jag tror, men det är en annan sak…

Min taktik: Jag är seg i början. Första 6 km är aldrig roliga, sen tänder jag till och mellan 10-25km är det lätt att springa. För Vildmarksloppet var min taktik att gå uppför backarna i början för det är ingen ide att ta ut sig under de första kilometrarna. Jag går också 100m varje 10km: dricker, äter gel. Jag stretchar regelbundet så jag inte krampar till. Det är min taktik, så funkar min kropp bäst.

 

IMG_0454

Men idag gick det ändå inte. För bara andra gången någonsin så bröt jag ett lopp. De första 8km gick som planerat: mycket gång uppför backarna, jag hatade det, ville sluta vid 10km, tog en gel, fick energi, började springa och hade kul. När jag säger banan är teknisk så menar jag att man inte kan få ett riktigt flyt i löpningen utan det är mycket rötter och stenar på en smal stig. Mycket skutt, mycket höga fötter så man inte snubblar osv. Det är det här som är så kul med terränglöpning, men det kan bli lite för mycket av det goda, speciellt om man lägger till många uppförslut.

IMG_0459Jag hade kunnat segat mig vidare mot mål, men jag tittade på klockan vid 21km, kollade banprofilen, kände igenom kroppen och sa Tack för mig. Hade jag fortsatt hade jag visserligen kommit i mål, men jag hade dragit på mig nya skador eller förvärrat de jag har. En plakett var inte värd att sedan inte kunna träna på två tre veckor. Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde. Det känns verkligen att jag inför Vildmarksloppet använde min erfarenhet av alla lopp och all träning jag gjort både i planering och utförande och det är jag stolt över.

Vad händer nu då? Well, jag ska leta lite efter fler terränglopp +30km men lite flackare. I värsta fall får jag gå ut och springa 32km på Sörmlandsleden bara för att bevisa för mig själv jag har det i kroppen. Fast först ska jag dricka ett glas vin, äta lasagne och kolla på film med min familj.

Annonser