Argumentet som stoppar all diskussion om RUT

Jag reagerar när jag läser Nina Björks inlägg i DN idag. RUT fyller 10 år och har givetvis blivit hett debatterat eftersom det berör kvinnors insatser i hemmet. Att vi överhuvudtaget skulle ha samma heta gräl om ROT som har med traditionellt manliga aktiviteter görs sig inte.

Nina frågar i sin artikel: ”Varför har man överhuvudtaget ett liv om man inte hinner leva det?” Jag håller delvis med; jag anser vår trädgård är för stor eftersom jag inte är så trädgårdsintresserad. Hellre än att rensa ogräs ligger jag med en drink och en bok på en altan. Makens och min njutning av en underbar trädgård är dock större än tiden vi har tillgänglig för både läsande och trädgårdsarbete, så vi har ibland en person som klipper gräset åt oss.
Vi har städning varannan vecka och har så haft i flera år. Och här kommer mitt argument som kommer få stopp på alla debatter om RUT och ROT:

Vi köper tjänster…..för vi har inte lust att göra en viss sak. 

That’s all, folks. Jag och maken vill hellre läsa med en drink i handen än klippa gräset. Vi vill hellre läsa för barnen än att städa en torsdagskväll. Vi kan absolut ta oss tid, men: vi vill inte. Det är astrist att städa så om vi kan slippa gör vi det. Det är också lika trist att klippa gräset, måla om huset, riva köket- vi är nöjda med att outsourca allt trist för att ha lite roligare i livet.
När vi behöver outsourca för mycket saker så måste man nog se över hela sitt liv, men jag blir så trött på alla som debatterar om att ROT och RUT är något man gör enbart för man inte har tid. Man kan helt enkelt inte ha lust. Det ni.

 

 

Annonser

Integration av en svensk

2007 flyttade jag flyttade tillbaka till Sverige efter mer än tio år utomlands och utan att ha levt som vuxen i mitt hemland. Med mig hade jag en brittisk make och en egenproducerad liten britt. Trots att jag har familj och ursprung här har vi också upplevt problemet med integration och inkludering som många invandrade eller ex-pats (personer som själva valt att bo i ett annat land än deras hemland) gör.

Ta till exempel Sveriges andra nationaldag: Midsommarafton.

Fråga vilken svensk som helst och du kommer nog få höra: ”Vi ska till hon och han. Det har vi gjort i 10 år nu och det är så trevligt och mysigt.” Vanligtvis följs detta av en förklaring varför man har så trevlig och mysigt. Men det är aldrig följt av en inbjudan till den som frågar, inte ens när man kanske får reda på att den som frågar inte har några planer. Sedan vi flyttade till Sverige har mina systrar förbarmat sig över oss ett par midsomrar, men vi har aldrig fått en inbjudan av någon av mina barndomsvänner eller våra nya bekanta. Vi trodde till och med under en tid att det var oss det var fel på, men sen fick vi kontakt med andra ex-pats och insåg de aldrig blev inkluderade av svenskarna heller.

Jag är inte bitter, men däremot var vi uppriktigt ledsna några år just för att vi aldrig blev inbjudna till det där som var så trevligt och mysigt. Sedan beslutade vi oss för att göra vår egen grej och vi är noga med att alltid välkomna den som frågar vad vi gör just den här viktigaste av sommarhögtider. Vi är udda eftersom vi är inkluderande.

Personligen kan jag inte tänka mig något mer fantasilöst än att sträva efter att uppleva samma midsommar med samma folk år efter år. Smälter inte åren in i varandra? Är det inte jobbigt att behöva övertrumfa er själva varje gång så att inte just årets firande känns sämre än förra? Vad är man så rädd att förstöra när man inte vågar bjuda in en ny familj till festen?

Så här är vi. En halvt invandrad familj som man har haft chansen att hjälpa med integrering och inkludering. Istället skapar vi vår egen midsommar. Men vi sjunger inga nubbevisor. Vi äter inte traditionell svensk midsommarmat. Vi struntar ibland att dansa kring midsommarstången. Våra barn kommer förmodligen inte bry sig om midsommar på samma sätt som min generation gör eftersom inga speciella minnen skapas. Men jag tänker heller inte sitta och låtsas att helgen betyder något för mig, för den känslan bleknar alltmer med åren.

Du som värnar som svenska traditioner, hur tänker du att de ska bevaras om de inte sprids till de som är nya i Sverige? Ska de googla instruktioner för firandet och försöka klura ut vad som är så magiskt med just den här dagen på egen hand?

Och du som tycker integration och inkluderande är så viktigt, något du är stenhård på att dina barn ska praktisera i skola och i lek, kanske blir det ännu trevligare och mysigare att bjuda in någon ny familj till ert firande i år och dela med er av det ni upplever?

Delad glädje är dubbel glädje.