The worrying state of Stockholm yoga scene

Yoga means different things to different people. I found what I was looking for in Jivamuktiyoga. The Bhakti (chanting om), talks about philosophy at the start of and during the class, the sequencing, the challenges. I have actually never had a bad Jivamukti-class, but I have been to several other crap ones the past 20 years.
When I started working in Stockholm I was saddened to realise  was that the Jivamukti classes had all but dissappeared. Some, like wonderful Anna Hultman and Jonas Pinzke have left the country, others are still teaching but they dont call their classes Jivamukti anymore.

What has happened?

In the case of one yoga studio rumour goes they call most their classes ”hatha” or ”vinyasa” in order not to be too sect-like.
When I visited Urban Om yesterday, they told me they name all their classes ”strong flow”, slow flow” in order not to intimidate beginners.
Regardless of why one choose to remove the yoga brand name, this is a worrying development for several reasons:

A ”strong flow” can mean anything. What is so wonderful with a branded class like Jivamukti or Ashtanga is that I know what I will get.

”Flow”. Do they mean krama, the sequencing of postures? Or do they mean dancy wavy motions that I personally sincerely detest in a yoga class? The classes I have been to that have been called ”flow” has not been much different from the ”non-flow” ones.

”Vinyasa” can mean anything in Sweden. I went to a ”vinyasa flow” class at Yoga Shakti and it turned out being taught by a Nia instructor and was a dancy wavy style. I didnt want to do Nia, I wanted sun salutes, philosophy pranayama, classical yogaposes.

What is most worrying is that the classes I have attended at Yogayama have been devoid of any philosophy what so ever. I first went to Yogayama when they opened many years ago and it used to be The Yoga Place to be but several members I have spoken to are unhappy about the recent changes. Now, even the excellent Jivamukti qualified teacher Erik who taught a great class did not mention any. Jonas’s class that I went to last night didnt include any philosophy or pranayama either. It was a good class, but I didnt get my fill of YOGA. Dont get me wrong: I am not blaming the teachers here! I have been to their classes before.

From a customer point of view had Yogayama or UrbanOm kept the yoga style names I could have made a better choice of which class to choose. For example, both Erik and Jonas’s classes were billed as vinyasa but they could not have been more different in their approach.
I have a few classes left of my pack of 10 at Yogayama but I wont buy the monthly card as I have planned to after that.

After some discussion with the staff as Urban Om about the styles hidden under all the ”strong” and ”slow” flows I will try one of their classes out because it is near to work, but it need to be a class that respects the yoga tradition.
I will also give Altromondo a call and see if they allow their teachers to include the YOGA part of the yoga, what actually different a yogaclass from a gymnastic session. Yoga Shakti is also lovely, but only if I stick to named classes like their Virya or Ansuara.

Yogayama is now setting up as a franchise all over Sweden. If they do not allow classes to be branded for what they are or teachers to include philosophy, yoga will be watered down to the horrid gym version we all escaped to yoga studios from. Yoga without philosophy feels soulless.

I truly miss being able to do Jivamuktiyoga with a great strong tribe and skillful teacher. Suppose I have to go back to practising with my teachers at home online and via iTunes. Yoga is part of my life in so many ways even though I have retired from teaching. However, we yogis all need to be aware of what is happening to the yoga scene around us and choose those who honour the tradition over one-style-fits-all approach.

Ibland orkar man inte tänka ett varv till.

Ni vet när man är insatt i något men inte orkar leva som man lär.

Jag vet man inte borde feströka. Har alla argument mot rökning. Men alltså…Det är gott med en cigg då och då mellan cocktails och vinglas.

Jag vet jag inte borde anse mig stor när jag är mer storlek 40 än 38. För jag duger som jag är. Varför ska man behöva känna sig sexig? Varför är det så viktigt för mig? För mig som kvinna? Varför måste jag ställa upp på samhällets rådande ideal om att mindre än snyggare? Och så vidare genom den inre utfrågningen varje gång jag vågar tänka en negativ tanke.
Precis som med rökningen har jag alla argument för hur jag borde känna och upplever en stark inre strid om sådana här saker.

För mig är det i alla fall jobbigare att ändra känslor än beteende.
Jag kan låta bli att röka den där cigaretten, men det är svårare att släppa röksuget.
jag kan köpa byxor i storlek 40, men det är svårare att släppa känslan av att man inte ser bra ut i dom.
Jag kan banta, men det är svårt att känna man duger som man är.

Ibland måste man få slippa tänka efter och vara så himla duktig. Ibland måste även jag få gå på alla myter, ge efter för trycket och bara flyta med. Det är rätt jobbigt att hela tiden behöva vara konsekvent.

Någon jäkla oording måste det vara!

Liselott Silwer- triathlontjejen

Solen strålar från en klarblå himmel och Liselott Silwer har precis sprungit ett motionslopp ”The Tunnel Run” i Stockholm som arrangerades som ett PR-event.

– Jag tävlar inte längre utan kör bara motion. Tävling är en helt annan prestation, jag vill inte känna mig stressad i min träning. Det blir vad det blir.

Definitionen av tävling är att man har tävlingslicens och får placeringspoäng, flest poäng vinner säsongen. I motionsklasser finns inga placeringar utan man fokuserar på genomförandet. När vi har satt oss på cafeet berättar Liselott om hur hennes träning började. Som liten avskydde hon skolgympan men när hon blev äldre började hon springa. Efter några år som löpare satte en knäskada stopp för långlopp och Liselott började träna med Fredrikshof Cykelklubb.

-Jag provade tempokörning och tyckte det var jättekul, säger Liselott och tar en klunk av sitt kaffe. Jag började tävla fast det var bara jag och två kvinnor till som var aktiva veteraner. Vi peppade andra kvinnor att ställa upp de också. Varför skulle de bara stå och titta på när deras killar tävlade?

Att uppmuntra andra är något Liselott brinner för. Hon skiner upp när hon berättar om hennes uppdrag som löpcoach hos Runacademy i Stockholm.

-Det ger så mycket! De som precis har börjat träna har låga förväntningar på sig själva och då är det ännu viktigare att ha någon som peppar. Det är roligare att jobba med vardagsmotionärer än eliten för jag ser störst framsteg och förändring hos dem.

2011 provade hon sprintdistansen i Stockholm triathlon med en väninna.

– Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra! skrattar Liselott. Men det var väldigt roligt. Då tänkte jag att om jag som 40 plus kan klara det här så kan vem som helst. Fast det var väldigt ojämnt i startlistorna, mycket fler män än kvinnor.

Liselott märkte att många kvinnor deltog i ”Kom i gång”- grupper som arrangerades av cykelklubben och att de var minst lika starka som männen, de behövde bara lite mer övertygelse. 2012 startade hon Facebook-gruppen ”Triathlontjejer” för att få igång fler kvinnor eftersom hon tänkte att samma kunde vara sant om triathlon. Om de blev runt 50 stycken hade hon blivit nöjd. Idag har gruppen ca 2300 medlemmar.

Liselott Silwer sticker ut lite där hon sitter i sina tighta löparkläder och rosiga kinder. Hon blir animerad när hon pratar om träningsinspiration; hennes rörelser blir ivriga och hon skiner upp.

Lyckas du nå de där som behöver en knuff att komma igång?

– Det är bra spridning. Det finns proffs och helt nya. Det är väldigt bra att ha den dynamiken, säger Liselott. De som är nya får bra tips från de som har mer erfarenhet. Facebook är bra på det sättet att det är geografiskt obundet. Nu hittar kvinnor över hela Sverige en träningspartner.

Ett par år efter hon startade Facebook-gruppen skapade Liselott en site; Triathlontjejer.se Facebook-gruppen lever lite sitt eget liv, medan siten är mer lättillgänglig och blir enligt Liselott en sammanställning av vad som diskuteras i forumet. Till exempel skrevs det mycket om prestationsångest i Facebook-gruppen och då publicerade Liselott ett inlägg från sitt eget perspektiv på siten.
Vad har du för erfarenhet av prestationsångest?

– När jag tävlade i tempocykling så blev det hetsig stämning mellan oss damer, nästan lite fånigt. Jag kände också en större press att träna även om jag redan lade ner 10-12 timmar i veckan.

Tycker du att du har ett ansvar i debatten om prestation?

-Ja, jag vill inte elda på utan utgår alltid från motionärens perspektiv. För elitmotionären är det annorlunda. Motionären vill träna för att må bra och tävlingar finns där för att utmana och motivera träningen. Det är lätt att stirra sig blind på hur mycket andra tränar, men allas vardag ser olika ut.
Med en snabb blick på klockan inser Liselott Silwer att hennes parkeringstid snart är slut och innan hon går ut i solskenet igen säger hon:

–
Träning blir del av ens personlighet, men nu kan jag välja bort det. Det är skönt. Jag är inte så inne i det längre utan tränar fyra till sex timmar i veckan. Jag var sjuk mer innan jag kom in i en balanserad träningsmängd. Nu är jag är starkare.

När man lägger till istället för att välja bort.

När ni läser det här har jag jobbat en timme på mitt nya jobb. I Stockholm.

För att göra en lång, tuff historia kort så har jag under våren funderat på hur jag skulle forma min vardag för att uppnå maximal lycka. För mig handlade det om att få mer frihet, att få mer utrymme till mig som individ utan taggarna Mamma och Fru. Resultatet: ett jobb i en annan stad där jag kommer bo lite i under veckorna. Jag får alltså familjeliv och singelliv. Ha kakan kvar och ändå äta den!

Men uj uj uj så mycket ångest och skuld det har jobbats igenom för att jag ska känna mig okej med det beslutet. Att jag skulle välja bort mina härliga barn, lyxiga hus och fina allting annat för att få vara själv i storstaden, gå på yoga eller utställningar efter jobbet, klättra, träffa vänner…får man verkligen göra så? Jag har skapat en familj då kan man ju inte bara lämna allt det?

Ja, det får man. Jag kom fram till att jag inte väljer bort bara för att jag lägger till. Mina barn får en bättre mamma för hon är ny-yogad och inspirerad istället för uttråkad framför NetFlix. Sedan sade min terapeut att den grunden jag har lagt i relationen med mina barn under alla år då jag haft huvudansvaret för dem inte kommer försvinna för att jag sover borta två tre nätter i veckan. Till sist kom insikten att om jag är olycklig när jag prioriterar mig själv sist på alla jäkla listor, hur rolig är jag att leva med då?

Eftersom jag är hyfsat medveten om jämställdhet har det varit mycket överraskande att jag drabbats av de här skuldkänslorna när jag vill prioritera mig själv ett tag. Det känns misstänkt mycket som kvinnofälla.  Barnens far är ju i högsta grad närvarande, ungarna är 8 och 10, så knappast smågluttar. En misstanke om att skuldkänslorna nog inte var skuld ändå utan bara vanlig feghet och tveksamhet började gro. Jag borde inte skylla på barnen bara för att jag var missnöjd med den tillvaro jag själv byggt upp och nu ville göra nya val. Så fort jag benade ut det i mitt huvud så släppte det.

Alla pallar inte med 8-16 jobb och vardagsrutiner. Jag försökte att leva så under 2016, men det gick inte. Jag blir så trängd! Att i princip bli helg-mamma/fru är inte det mest konventionella sättet att leva, men jag måste prova. Det här kan sluta precis hur som helst- spännande!