Jag representerar bara mig själv, tack.

Förra inlägget handlade om vikt, men det nosade lite på det här med att vara en förebild. Jag lägger ribban som mamma rätt lågt. Jag svär inför mina telingar och ber inte om ursäkt för det. Jag bränner maten så ofta barnen numer slutat rusa ut ur huset när brandlarmet går. Det skrattar jag bara åt och hojtar ”Så går det när ni tvingar mig laga mat!”. Och ni skulle hört förhöret jag fick när barnen hittade mina feströkningscigaretter…Även en mor måste få utrymme att vara sig själv, ju! var mitt motargument.

Att vara en förebild är inte samma sak som att fostra sina barn. Mina barn ska inte avguda mig för jag ter mig fläckfri, de ska älska mig den brända maten och festcigaretterna till trots.

Andra människor vill jag heller inte vara förebild för om jag tvingas leva efter deras regler.  Vi kvinnor måste vara så representativ hela tiden, vara bra förebilder, vilja få unga tjejer att vara som oss, peppa peppa peppa! Precis som Lisa Magnusson skriver i DN 23/4: ”ingen enskild kvinna kan avkrävas att leva som en förebild” Det är ju ingen som går ut och kräver det av en man, eller hur? ”Hörru, Per Holknekt, nu får du skärpa dig så inte alla yngre män tror man kan både vara entrepenör, sexmissbrukare, föreläsare och hundra andra saker på samma gång.”

Som heltidsyogalärare hade jag tappat cred om jag sågs feströka för det passade inte med kundernas ide om hur en yogalärare skulle föra sig. Fast det var ju någon annans ide om hur jag borde leva, det var betraktaren som punkterade sin egen vision om mig. Ansvaret ligger inte hos mig att upprätthålla deras ideal och jag hade inte varit sämre yogalärare för att jag feströkte.

Jag låter mina förebilder ha skavanker, jag kan tycka om delar av dem ändå. Någon som är klimathotsförnekare kan vara min förebild för PR. En yogalärare kan vara emot vaccinationer och jag älskar hennes yogaklasser. Visst har även jag mina gränser, men jag kräver inte att folk på något sätt ska vara kompletta. Det är upp till mig om jag vill göra någon till en förebild i ett sammanhang och då får jag acceptera hur de är.

Därför fortsätter jag på min bana kantad av brillians, dumheter, inkonsekvens och stordåd. Du väljer vilket som är vad i dina ögon, det gör det samma för mig.

 

Annonser

Ja, jag hycklar.

Häromveckan gjorde jag något lite provokativt. Jag lade upp en arrangerad bild av nybakade muffins på Instagram och erkände att jag mest bara sportar så jag kan äta mycket. Jag skrev också att jag inte känner mig sexig när jag är fet. Det var mycket som var socialt oacceptabelt med den posten. Först det att jag bara sportar för att få äta massor, det går ju inte hem hos mina sportfåneföljare. Att jag inte känner mig sexig när jag är fet- det retar nog upp både mjukisdebattörer och självhjälpscoacher. Man bör nog inte ens skriva ”fat/fet” längre eller indikera att det skulle vara något negativt med det även om det gäller min egen uppfattning om min egen kropp.

Jag hade ett behov av att ventilera hur jag känner inför mitt lilla följe på Instagram eftersom jag inte kan göra det hemma. Som mamma till två döttrar bör jag inte uttrycka size-istiska kommentarer: jag kan inte ”banta” utan ”jag äter bra så jag blir stark”. Det är ”kul” att springa långlopp i skogen, inte ”jag föredrar att ha muskulösa ben och platt mage”. Jag kan inte på något sätt säga att jag trivs bättre när jag är mindre eftersom mina barn minsann inte ska få någon kroppsstorleksvärdering hemifrån. Så, ja, jag är en hycklare, det inser jag. Fast även om det är för sent att rädda mig så kan jag kanske via mina utåt sett ädla handlingar och samtida smusslande rädda mina barn från att internalisera de budskap om kvinnokroppen som jag matades med under min uppväxt?

För det är svårt det här: att å ena sidan vara ett föredöme för nästa generation medan man själv är ett offer för den tidigare.

En sådan bildtext som jag lade upp förra veckan får inte många ”like” då den är svår att kommentera på eftersom den är så brutalt ärlig. Texten läses säkert även om bilden inte gillas och får jag andra kvinnor att tänka till och vara okej med hur de känner så är jag nöjd. Jag har fått ett intryck av att det har blivit lite tabu att erkänna att man mår bättre när man är mindre, att vi kvinnor måste vara så jäkla tillfreds med vilken storlek vi än är. Fast det är ju också ett slags förtryck; att vi inte kan få bestämma själva när vi tycker vår kropp är finast. Katrin Zytomierska hade samma problem när hon postade en bild på sin blogg och sade att hon inte heller kände sig fin när hon var storlek större. Notera att varken hon eller jag säger något om hur andra får se ut. Varför får man inte samma reaktion när man som jag blonderar sig: varför anklagas jag inte att hetsa mot brunetter bara för jag är lyckligare som blondin?

Ju äldre jag blir börjar jag ge upp med att försöka förändra mig själv. Jag får väl leva med att jag inte känner mig sexig när jag är storlek 40 istället för 36/38 då, även om jag som skrivit c-uppsatser i feminism ”borde veta bättre”. Däremot vill jag ju inte att mina barn ska behöva gå runt med en sådan värdering när de blir stora, så jag får låtsas inför dem. Vem vet, till slut kanske det fejkade blir sanning även hos mig.

 

Först kommer inget, sen kommer massor

Om någon vecka så kommer jag börja jobba i Stockholm och då passar det bra att byta look och inriktning lite på min blog. Nu när jag bor deltid i storstaden kommer jag ha tid att yoga mer för egen del och ta tag i klättringen ordentligt.  Min kurs i journalistik och kommunikation gör också att jag vill skriva ännu mer. Skönt att mitt nya jobb innebär precis det!

Min ambition är att dela av mig lite oftare. Lite mer strukturerat. Lite intressantare. Jag vill gärna höra av er, hur mår ni, vad tycker ni osv.

Lets go!

Heltidsmotionär- Nej tack.

Idag har jag haft en skön ledig dag då jag simmade ett ordentligt pass på morgonen och sen gick på yoga. Jag är mellan jobb och har lyxen att få träna lite extra. Ibland har min make sagt till mig att jag inte behöver jobba utan kunde få hålla på så här på heltid om det gjorde mig lycklig. Nu är det så många fel med det erbjudandet som jag inte ska gå in i detalj på (min pension, min självständighet mm).

Jag hade en sån här livsstil tills jag slutade jobba med yoga på heltid. Försörjde mig själv (knappt, men ändå), tränade mycket, yogade, hängde med barnen. Facebook påminner mig dagligen om hur jag hade det. Så här i efterhand och i synnerhet en dag som denna så undrar jag varför jag valde bort ett sånt liv, men så kommer jag ihåg: man är väldigt skör när ens kropp är ens arbetsverktyg.

Jag har kommit ur ett par år med rehab på rumpa och höft och en ordentlig dos med påtvingad mental utveckling. För när min identitet hänger så på hur jag presterar, vad händer när det tas bort? Vad blir kvar då? Idag är träning en del av mitt liv, men den är inte det centrala. En mycket viktig del, men det är inte hela världen om jag har lite ont en vecka och får backa. För ett par år sedan hade det varit katastrof. Jag hade redan innan jag föll ihop tack o lov börjat nosa på annat, men jag kan sätta mig in i elitidrottares situationer när de avslutar sin karriär.

Så nej tack. Att återigen behöva vara beroende av min kropp är inget för mig. Nu börjar jag känna mig starkare och gladare i min träning igen och det vill jag inte förstöra genom  att låta disciplin gå före njutning för det var så det var för mig. Jag var tvungen att vara disciplinerad med yogan och träningen för det var ju mitt jobb. Det spelade ingen roll om jag hade lust eller inte, på yogamattan eller ut i löpspåret bara! Det här skapade mycket ångest hos mig när jag försökte trappa ner, jag mådde dåligt att jag valde bort träningen för annat, men nu har jag bättre balans och är starkare. Jag har hittat en schysst nivå för min kropp och jag gör hellre för lite än för mycket.