Rehab i huvudet

Jag chattade med min amerikanska släkting i Florida medan jag tittade på ”Starka Karlar” på TV 4 med Colting på TV häromkvällen. Jag sade till Liz att jag gärna kommer på besök, men att det skulle vara kul att passa på att köra ett triathlon i Florida och började leta lopp. När jag sitter där och surfar i kalender och bara stirrar på Olympiska distanser och suckar och säger till maken: ”Hinner man bli bra till i februari, tror du?”, så går det upp ett ljus i huvudet helt plötsligt: det är ju inte min kropp som är sönder och sätter käppar i hjulet, det är mitt psyke. Jag är faktiskt bra nog att ta mig igenom ett sprinttriathlon idag. Men jag har de senaste åren blivit ”fostrad” vid att längre, hårdare, svårare är en normal stegring och har inte tänkt på att man kan gå tillbaka. När jag pushar och pushar och bara det längsta och hårdaste duger då är det klart jag skapar mina egna misslyckanden. IronMan-stark som jag är mentalt, hänger inte den svagare kroppen med. Jag rätt duktig på att peppa andra om att ”Det är deltagandet och genomförandet i triathlonet som är viktigt” och det tycker jag genuint att det är, fast tydligen inte för mig själv. Huvudet vill köra olympiska distanser för det ”borde jag kunna” (fast enligt vem?), men jag har inte lyckats springa 10 smärtfria kilometer på väldigt länge.

Tycker du jag är dum i huvudet? Att jag borde insett det här för länge sen? Tja, jo, det kanske jag borde gjort, men vi alla mognar olika snabbt. Och det ligger väl onekligen prestige i att köra längre sträckor. Efter att ha jobbat med yoga och träning i 10 år har jag inga problem med disciplin eller mål. Igår gick jag upp kl 0500 för en timmes cykelpass på turbotrainer i hemmagymet innan en yogastund. Det var verkligen inget jag tyckte var en stor grej- om det är den tiden jag har tillgänglig, då kör jag. För åh, så jag älskar att springa långt, cykla länge, simma mycket! Jag tycker det är otroligt roligt att vara ute i timmar och mentalt gå igenom allt det man gör på ett långpass.
Tillbaka till mig på soffan: jag säger till maken: ”Men du, varför kör jag inte en hel säsong med bara kort motion eller sprint triathlons? Det kan ju vara lika kul? Jag kan ju faktiskt springa 5 km nu och det räcker ju!” Och det gör det ju.Därför har jag nu insett att det är inte en träningscoach jag behöver i vår utan en mental tränare. Där andra behöver knuffar för att komma igång behöver jag hjälp med att bromsa för att komma framåt.

Do less to do more.

Fy fan, så jobbigt det kommer bli.

 

Annonser

Varför ska man bara bli LUGN av yoga?

Missförstå mig inte: det är bra att den som är stressad och måste komma ner i varv får den hiten av yogan. Sen har jag ju alltid sagt man nog bör se över hela sin livsstil om man regelbundet har behov att gå ner i varv, men det är ett annat bloginlägg.

Men målet med yogan är inte att stressa ner eller att göra lugn per se.

Yogan har förmåga att bli vad man gör den till.

Om du är trött när du börjar kommer du, om du är närvarande, att forma den efter dagens förutsättningar och ta det lugnare. Stiger du upp på mattan med en sjujäklars energi så blir det en helt annan upplevelse.

13717391_10154289791172180_1497612386790976422_o

Yogan balanserar och gör för högt lite lägre och för lågt blir högre. Det du känner i Savasana behöver inte betyda att det är så du fortfarande känner en halvtimme senare. I Savasana låter vi kroppen släppa alla känslor och alla stories som vi har samlat på oss men som vi genom yogandet har jobbat loss. Kroppen läker sig själv. Därför är Savasana viktigt även om huvudet snurrar fullt av tankar (citti vrtta nirodha).

Förutom att kroppen kan bli trött av yogan menar jag att yogan ger energi. Visst kan jag också känna av yogaruset direkt efteråt, men för mig handlar det inte om trötthet eller lugn utan om Klarhet. Jag ser saker tydligare utan en känslomässig koppling till det i flera timmar efter yogandet- man är friare. Om jag är lugn eller inte är inte relevant för det beror på hur jag yogade och vad jag tog med till mattan den dagen. Det kan alltså inte krävas att målet med yogan är att bli Lugn.

Genom att yoga kan man påverka kroppen så att man bli ledsen eller hysteriskt glad efteråt. Ni som yinyogar förstår vad jag menar: här blir den emotionella påverkan extra uppenbar eftersom man håller ställningarna så länge. Ibland är jag mäkta irriterad när jag kommer ur yinyogan, men det släpper det med och efter en stund är jag ok. Den upplevelsen är ju inte mindre värd eller intressant för att jag inte blev ”lugn”. Efter en klass som stimulerar hals- eller bröstchakra kan man bli allt annat än lugn! Rena sociala tjatterapan istället. Pigg. Glad. Utåtriktad.
Yogan rensar kropp och själ.

De finns de som har så mycket bagage eller svårt att släppa de sällan känner lugn efter yogan. Det är ok det med. Do yoga and all will come.