När man liksom bleknar i kanterna…

 

En yogi är en person som är full av prana.

När jag är full av prana så är jag in kontroll. Jag trivs med att ha tusen bollar i luften, jag kan ta vilken skit som helst från vem som helst, jag ser sammanhang och lösningar tydligt. Mitt fokus är som en skarp stråle av energi från mitt inre.

Men så har man perioder när allt är tvärtom. När jag liksom bleknar i kanterna och blir vag och diffus. När den skit som sägs sårar. När alla bollarna tappas och studsar ner runt mig.

Jag vet när det här är på gång för jag tappar förmågan att göra en sak i taget och den varningssignalen kom i morse: Jag uppdaterade en jobbprocess samtidigt som jag var i ett online seminarie för min engelska kurs. Gick något av det bra? Nej, så klart inte, totalt slöseri med min tid på båda uppgifterna!

Så är det ju i livet: allt är ju inte kul och bra och stärkande hela tiden. Ibland är det till och med samma saker som är just allt det, det som också bidrar till att man förlorar prana, det som blir jobbigt. Jag får mycket styrka från att arrangera tävlingar, men det är också väldigt tröttsamt att ha konflikter om tillstånd med myndigheter. Man får fråga sig: är det värt att mitt energikonto ibland går ner på minus eftersom det snart byggs upp igen? Och hur länge ska man försöka gå med plus igen och när ska man släppa något för att det bara drar energi?

När jag blir så här låg på prana så gäller bara en sak: att fylla på! Pranayama, yoga, pussa på mina barn, en tidig kväll bbmed en positiv bok, inte se på nyheterna, inte svara på jobbiga email, inte ha att göra med personer som är negativa mm. Stänga ute världen, vara selektiv och bara göra positiva saker. Att göra saker för andra kan vara stärkande. En kväll, några dagar, en vecka. Sen brukar jag vara ok igen. Att lära ut yoga är alltid en boost, så kanske är jag extra låg den här lediga veckan för jag saknar mina klasser?

Yogan har gjort mig väldigt medveten om min energinivå och hur den går upp och ner. Den lär mig sätta gränser innan det är för sent, den har lärt mig hur man kan fylla på. Den har lärt mig att det är mitt perspektiv på livet som kan ändras när jag är låg, att det inte är livet själv som helt plötsligt har ändrats.

Nu ska jag trycka på Off-knappen för idag. Prata matte med min 8åring, hångla med min man, ge min hund en promenad i skogen som han älskar. Samla kraft. Sen på’t igen.

Annonser

Så skönt att majoriteten äntligen tar plats!

På väg till Skaraborg i måndags hörde jag på Morgonpasset hur gästen (en mediastrateg) sade att det fanns 45% sk. ”slacktivists” (latmaskaktivister): personer som gillar på facebook, håller sig uppdaterade om vad som händer, har en åsikt om saker, men inte rent aktivt engagerar sig politiskt eller på annat sätt. Hon menade att förra veckans foto på det döda barnet hade fått de här 45% att gå från passivism till handling och att det är därför vi ser så många initiativ för flyktingar just nu.

Och jag tänkte ”Ha, jag VISSTE det!!” De senaste årens överflöd av SD’s åsikter, agerande och diverse jäkelskaper yoga1dom tar sig för representeras flitigt i media för att SD är skickliga på just att manipulera media och få uppmärksamhet. Det är lätt att tro dom är en majoritet när man läser eller lyssnar på nyheter. Men den här gruppens åsikter är inte representativa för de svenskar jag känner och uppenbarligen är det fortfarande en majoritet som tänker annorlunda, annars skulle vi inte se den folkrörelse av insatser som pågår. Vi ska inte försöka tiga ihjäl SD eller rasistiska åsikter, men vi ska verkligen inte låta dom härja fritt i fortsättningen heller. Ifrågasätt, tänk efter, kom ihåg hur du/din granne/din arbetsplats agerade under dom här veckorna och att gemene man fortfarande är solidarisk med ett generöst hjärta. Det är den bilden jag vill ha av svensken och det är precis den bilden som jag får bekräftad hos mina medmänniskor just nu.

Kampen mot rasism och främlingsfientlighet måste fortsätta, men kanske har vi i majoriteten fått en liten välförtjänt självförtroende boost? Hör efter vad de etablerade partierna och andra organisationer vill göra för flyktingsituationen och integration när du ändå har kommit igång med sitt engagemang- få reda på de verkliga siffrorna och inte ta SD’s skräckpropaganda som sanning. Alla kan dra ett pyttestrå till en stor stack.

Vi är en majoritet som är anti-rasister och det är så jäkla skönt att vi äntligen får plats och visar vad vi går för. Än finns det hopp. Mycket mycket hopp.