Hur stora cojones har man som arrangör?

De senaste tre åren har jag och min make varit drivande i att arrangera Göta Kanal Triathlon. Det har varit vår vision och våra ideer medan samhället ställt upp och hjälpt till. Vad som är spännande och mycket roligt att många inblandade nu ”get it”, dom själva kan se vad som behöver göras, komma med egna ideer och feedback. Grenchefer och funktionärer ser vad som funkar och vad som inte funkar både före, under och efter tävling. Tävlingens lista med förbättringar och förändringar växer och krymper på samma gång: ändrar vi en liten sak har det oftast en hel rad effekter på resten av flödet i tävlingen (en del bra, en del dåliga).

Alla arrangörer har begränsningar. Det finns en orsak till att tävlingsområde, banor, kringarrangemang, parkering mm ser ut som det gör. Det kan bero på tillstånd, personalbrist, att man accepterar ett mindre problem på ett ställe än tre stora någon annanstans… Man gör helt enkelt det bästa med dom förutsättningar man har.

Själv har jag helt slutat med att ge feedback på tävlingar om man inte specifikt ber om det. Jag förstår så väl att man har gjort det bästa man kan. Jag har också lärt mig att det som verkar vara ett underbart och logiskt flöde av deltagare och publik på papper inte blir så i verkligheten och det är både frustrerande och glatt överraskande: ibland uppstår spontanlösningar på problem man inte visste man hade!

Med Göta Kanal Triathlon i Lyrestad har vi varje år varit på en ny plats så det ska bli skönt att få stanna där vi var 2014.
Med Göta Kanal Triathlon i Lyrestad har vi varje år varit på en ny plats så det ska bli skönt att få stanna där vi var 2014.

När Simon och jag nu jobbar på våra egna projekt inom HK Sport Events, så möter vi nya utmaningar: vi vill använda det vi har upplevt på andra events, men sätta vår personliga prägel på det vi gör. I den processen väljer vi aktivt bort vissa moment som kanske förekommer på ”alla andra” tävlingar, men lägger till något nytt.

Men varför ska alla arrangemang se likadana ut?

Samtidigt är det är exakt den delen av utvecklandeprocessen som är så spännande: hur mycket följer vi strömmen och hur stora cojones har vi att hålla fast vi våra egna ideer även om dom är radikala? Jag återkommer om det…

Annonser

Mindre ansträngning!

Visst är det bra när vi vill någonting, men ibland tar man i för mycket, speciellt när det kommer till yogan. Jag har personer i mina klasser som huffar och puffar och pressar och stressar, men tyvärr är det lite kontraproduktivt. När vi anstränger oss för mycket så händer tre saker:

  • Du spänner dig mentalt
  • Du spänner dig fysiskt
  • Du förlorar yogan i yogan

Om vi trycker på för mycket för att få en arm någonstans eller ett ben högre så kommer kroppen i de flesta fall hålla emot för att inte bli skadad. Du kanske får armen eller benet något längre, men istället har du skickat spänningen någon annanstans i kroppen och det är ju inte meningen.

Imolino2(3) yinyogan hittar du personer som verkligen får jobba på att inte spänna sig. Vem orkar sitta eller ligga och spänna sig i fem minuter? Precis. Jag tycker alla som yogar borde göra lite yinyoga ibland för att jobba just på det där att yoga med kroppen. Det är skillnad mellan att hitta din gräns och känna efter om man mjukt kan gå längre och att inte kunna andas ordentligt när vi pressar över den där gränsen.

En bra guide är ju just ditt andetag- hur ändras det av ställningen? Eller upphör det helt? Då tar du förmodligen i för mycket. Men som vanligt: lättare sagt än gjort för man vill ju så himla gärna få foten bakom huvudet/ arm bakom ryggen/benet upp i höfthöjd. Vi kan komma in i många ställningar på nåt sätt, men kan du ta dig dit på rätt sätt, med rätt andetag och rätt attityd? Yogar du med egot eller med hjärtat?

Kravlösa september!

Det står på den här bloggen att jag inte kommer skriva om mig eller min egen träning, men som den rebell jag är så tänker jag bryta mot det nu.

Det här har varit ett extremt tungt skadeår för mig: återhämtningen från en höftoperation som varit segare än jag trott, påkörd i snöbacken och skadade knät, en bristning i muskeln i axeln…Jag lyssnar mycket till min kropp, visst, men jag rör mig hela tiden i mitt jobb: jag yogar, jag assisterar deltagare, jag pillar hela tiden i ytterlägen som ”normala kroppar” inte når. Det sliter om man inte är försiktig, något jag varit helkass på att vara.

Men nu! Nu har jag äntligen lugnat ner mig och inser hur otroligt skönt det är att inte tvinga mig till två träningspass om dagen. Att en löptur kan vara 5km och inte måste vara 15km. Att det räcker med två Jivamuktiklasser i veckan och att man kan anpassa mina andra sessions. Att avstå från simningen som jag älskar i fyra veckor medan axeln får en chans att läka helt inte är en katastrof.  bbDet känns faktiskt roligare om jag ska vara ärlig! Det är suveränt mentalt att komma hem/av mattan och inte känna mig lika sliten som jag mår bra- utan bara må bra. 

Jag betonar att vi måste ta yogan ut från mattan och in i vår vardag. Det handlar om att bryta vanor, bli medveten om nuet och släppa det som har varit helt. Inte bry sig om vad som kanske kommer sen. Den fysiska yogan hjälper oss ju att vara helt närvarande i en asanas, släppa den och gå in i en nya, var helt närvarande i den osv.

Underbara coola personer i min närhet gör Ironman, Ö till Ö, UltraVasan… och jag är djupt imponerad av deras insats och kanske kommer jag bli lika fit som dom någon gång. Under tiden ska jag springa en trailrun på 6.5km på lördag. Tidigare i somras hade jag valt 13.5km distansen och pinat mig i mål haltande. Nu anpassar jag efter min egen förmåga. Accepterar. Njuter. Mår bra i nuet.