Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde

Idag gjorde jag två nya saker:

  • Försökte springa ett 32km terränglopp
  • Bröt loppet för jag äntligen har lärt mig något efter snart 10 år som aktiv

IMG_0451När jag anmälde mig till Vildmarksloppet i Bjursås gjorde jag det för jag är redo att springa +30km men inte riktigt en hel mara. Vad som är lite svårt med terränglopp är att terrängen kan variera så otroligt mycket, så man vet aldrig vad man får. Förra lördagen skuttade jag mig igenom 25 km av Sörmlandsleden, men det hade ingen likhet med dagens bana. Idag tog jag mig uppför nästan vertikala klättringar, tekniska stigar, mossar med vatten upp till knäna som sög mig fast, halkiga broar, tuffa nedförslut som inte erbjöd vila m.m Vildmarksloppet är ett vackert och verkligen utmanade lopp, men för tufft för mig idag.

 

Nu har jag hållit på med utomhussporter i nästan 10 år men den här sommaren har varit annorlunda: jag har äntligen fullt självförtroende i min teknik, min förmåga, min utrustning och min taktik. Det här är saker som jag som triathlonarrangör också får frågor om före vårt lopp, mest från kvinnor. När de ringer och tvivlar på allt från rätt cykel till om de orkar distansen så säger jag alltid ”Kom och kör ditt race och skit i andra” – men jag vet hur mycket självförtroende det krävs att stänga av alla andra.

Min förmåga: I år har jag startat varje lopp med attityden ”jag vet jag kommer sist”. Jag kommer ändå inte vinna. Om jag tänker att jag faktiskt är nöjd med att bara genomföra och vara sist, då känner jag helt plötsligt inte längre någon stress att springa/simma ifatt folk fast det inte passar mitt upplägg.
Jag måste också inse att jag är mer fit än vad jag tror, men det är en annan sak…

Min taktik: Jag är seg i början. Första 6 km är aldrig roliga, sen tänder jag till och mellan 10-25km är det lätt att springa. För Vildmarksloppet var min taktik att gå uppför backarna i början för det är ingen ide att ta ut sig under de första kilometrarna. Jag går också 100m varje 10km: dricker, äter gel. Jag stretchar regelbundet så jag inte krampar till. Det är min taktik, så funkar min kropp bäst.

 

IMG_0454

Men idag gick det ändå inte. För bara andra gången någonsin så bröt jag ett lopp. De första 8km gick som planerat: mycket gång uppför backarna, jag hatade det, ville sluta vid 10km, tog en gel, fick energi, började springa och hade kul. När jag säger banan är teknisk så menar jag att man inte kan få ett riktigt flyt i löpningen utan det är mycket rötter och stenar på en smal stig. Mycket skutt, mycket höga fötter så man inte snubblar osv. Det är det här som är så kul med terränglöpning, men det kan bli lite för mycket av det goda, speciellt om man lägger till många uppförslut.

IMG_0459Jag hade kunnat segat mig vidare mot mål, men jag tittade på klockan vid 21km, kollade banprofilen, kände igenom kroppen och sa Tack för mig. Hade jag fortsatt hade jag visserligen kommit i mål, men jag hade dragit på mig nya skador eller förvärrat de jag har. En plakett var inte värd att sedan inte kunna träna på två tre veckor. Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde. Det känns verkligen att jag inför Vildmarksloppet använde min erfarenhet av alla lopp och all träning jag gjort både i planering och utförande och det är jag stolt över.

Vad händer nu då? Well, jag ska leta lite efter fler terränglopp +30km men lite flackare. I värsta fall får jag gå ut och springa 32km på Sörmlandsleden bara för att bevisa för mig själv jag har det i kroppen. Fast först ska jag dricka ett glas vin, äta lasagne och kolla på film med min familj.

Annonser

Argumentet som stoppar all diskussion om RUT

Jag reagerar när jag läser Nina Björks inlägg i DN idag. RUT fyller 10 år och har givetvis blivit hett debatterat eftersom det berör kvinnors insatser i hemmet. Att vi överhuvudtaget skulle ha samma heta gräl om ROT som har med traditionellt manliga aktiviteter görs sig inte.

Nina frågar i sin artikel: ”Varför har man överhuvudtaget ett liv om man inte hinner leva det?” Jag håller delvis med; jag anser vår trädgård är för stor eftersom jag inte är så trädgårdsintresserad. Hellre än att rensa ogräs ligger jag med en drink och en bok på en altan. Makens och min njutning av en underbar trädgård är dock större än tiden vi har tillgänglig för både läsande och trädgårdsarbete, så vi har ibland en person som klipper gräset åt oss.
Vi har städning varannan vecka och har så haft i flera år. Och här kommer mitt argument som kommer få stopp på alla debatter om RUT och ROT:

Vi köper tjänster…..för vi har inte lust att göra en viss sak. 

That’s all, folks. Jag och maken vill hellre läsa med en drink i handen än klippa gräset. Vi vill hellre läsa för barnen än att städa en torsdagskväll. Vi kan absolut ta oss tid, men: vi vill inte. Det är astrist att städa så om vi kan slippa gör vi det. Det är också lika trist att klippa gräset, måla om huset, riva köket- vi är nöjda med att outsourca allt trist för att ha lite roligare i livet.
När vi behöver outsourca för mycket saker så måste man nog se över hela sitt liv, men jag blir så trött på alla som debatterar om att ROT och RUT är något man gör enbart för man inte har tid. Man kan helt enkelt inte ha lust. Det ni.

 

 

Integration av en svensk

2007 flyttade jag flyttade tillbaka till Sverige efter mer än tio år utomlands och utan att ha levt som vuxen i mitt hemland. Med mig hade jag en brittisk make och en egenproducerad liten britt. Trots att jag har familj och ursprung här har vi också upplevt problemet med integration och inkludering som många invandrade eller ex-pats (personer som själva valt att bo i ett annat land än deras hemland) gör.

Ta till exempel Sveriges andra nationaldag: Midsommarafton.

Fråga vilken svensk som helst och du kommer nog få höra: ”Vi ska till hon och han. Det har vi gjort i 10 år nu och det är så trevligt och mysigt.” Vanligtvis följs detta av en förklaring varför man har så trevlig och mysigt. Men det är aldrig följt av en inbjudan till den som frågar, inte ens när man kanske får reda på att den som frågar inte har några planer. Sedan vi flyttade till Sverige har mina systrar förbarmat sig över oss ett par midsomrar, men vi har aldrig fått en inbjudan av någon av mina barndomsvänner eller våra nya bekanta. Vi trodde till och med under en tid att det var oss det var fel på, men sen fick vi kontakt med andra ex-pats och insåg de aldrig blev inkluderade av svenskarna heller.

Jag är inte bitter, men däremot var vi uppriktigt ledsna några år just för att vi aldrig blev inbjudna till det där som var så trevligt och mysigt. Sedan beslutade vi oss för att göra vår egen grej och vi är noga med att alltid välkomna den som frågar vad vi gör just den här viktigaste av sommarhögtider. Vi är udda eftersom vi är inkluderande.

Personligen kan jag inte tänka mig något mer fantasilöst än att sträva efter att uppleva samma midsommar med samma folk år efter år. Smälter inte åren in i varandra? Är det inte jobbigt att behöva övertrumfa er själva varje gång så att inte just årets firande känns sämre än förra? Vad är man så rädd att förstöra när man inte vågar bjuda in en ny familj till festen?

Så här är vi. En halvt invandrad familj som man har haft chansen att hjälpa med integrering och inkludering. Istället skapar vi vår egen midsommar. Men vi sjunger inga nubbevisor. Vi äter inte traditionell svensk midsommarmat. Vi struntar ibland att dansa kring midsommarstången. Våra barn kommer förmodligen inte bry sig om midsommar på samma sätt som min generation gör eftersom inga speciella minnen skapas. Men jag tänker heller inte sitta och låtsas att helgen betyder något för mig, för den känslan bleknar alltmer med åren.

Du som värnar som svenska traditioner, hur tänker du att de ska bevaras om de inte sprids till de som är nya i Sverige? Ska de googla instruktioner för firandet och försöka klura ut vad som är så magiskt med just den här dagen på egen hand?

Och du som tycker integration och inkluderande är så viktigt, något du är stenhård på att dina barn ska praktisera i skola och i lek, kanske blir det ännu trevligare och mysigare att bjuda in någon ny familj till ert firande i år och dela med er av det ni upplever?

Delad glädje är dubbel glädje.

 

 

 

The worrying state of Stockholm yoga scene

Yoga means different things to different people. I found what I was looking for in Jivamuktiyoga. The Bhakti (chanting om), talks about philosophy at the start of and during the class, the sequencing, the challenges. I have actually never had a bad Jivamukti-class, but I have been to several other crap ones the past 20 years.
When I started working in Stockholm I was saddened to realise  was that the Jivamukti classes had all but dissappeared. Some, like wonderful Anna Hultman and Jonas Pinzke have left the country, others are still teaching but they dont call their classes Jivamukti anymore.

What has happened?

In the case of one yoga studio rumour goes they call most their classes ”hatha” or ”vinyasa” in order not to be too sect-like.
When I visited Urban Om yesterday, they told me they name all their classes ”strong flow”, slow flow” in order not to intimidate beginners.
Regardless of why one choose to remove the yoga brand name, this is a worrying development for several reasons:

A ”strong flow” can mean anything. What is so wonderful with a branded class like Jivamukti or Ashtanga is that I know what I will get.

”Flow”. Do they mean krama, the sequencing of postures? Or do they mean dancy wavy motions that I personally sincerely detest in a yoga class? The classes I have been to that have been called ”flow” has not been much different from the ”non-flow” ones.

”Vinyasa” can mean anything in Sweden. I went to a ”vinyasa flow” class at Yoga Shakti and it turned out being taught by a Nia instructor and was a dancy wavy style. I didnt want to do Nia, I wanted sun salutes, philosophy pranayama, classical yogaposes.

What is most worrying is that the classes I have attended at Yogayama have been devoid of any philosophy what so ever. I first went to Yogayama when they opened many years ago and it used to be The Yoga Place to be but several members I have spoken to are unhappy about the recent changes. Now, even the excellent Jivamukti qualified teacher Erik who taught a great class did not mention any. Jonas’s class that I went to last night didnt include any philosophy or pranayama either. It was a good class, but I didnt get my fill of YOGA. Dont get me wrong: I am not blaming the teachers here! I have been to their classes before.

From a customer point of view had Yogayama or UrbanOm kept the yoga style names I could have made a better choice of which class to choose. For example, both Erik and Jonas’s classes were billed as vinyasa but they could not have been more different in their approach.
I have a few classes left of my pack of 10 at Yogayama but I wont buy the monthly card as I have planned to after that.

After some discussion with the staff as Urban Om about the styles hidden under all the ”strong” and ”slow” flows I will try one of their classes out because it is near to work, but it need to be a class that respects the yoga tradition.
I will also give Altromondo a call and see if they allow their teachers to include the YOGA part of the yoga, what actually different a yogaclass from a gymnastic session. Yoga Shakti is also lovely, but only if I stick to named classes like their Virya or Ansuara.

Yogayama is now setting up as a franchise all over Sweden. If they do not allow classes to be branded for what they are or teachers to include philosophy, yoga will be watered down to the horrid gym version we all escaped to yoga studios from. Yoga without philosophy feels soulless.

I truly miss being able to do Jivamuktiyoga with a great strong tribe and skillful teacher. Suppose I have to go back to practising with my teachers at home online and via iTunes. Yoga is part of my life in so many ways even though I have retired from teaching. However, we yogis all need to be aware of what is happening to the yoga scene around us and choose those who honour the tradition over one-style-fits-all approach.

Ibland orkar man inte tänka ett varv till.

Ni vet när man är insatt i något men inte orkar leva som man lär.

Jag vet man inte borde feströka. Har alla argument mot rökning. Men alltså…Det är gott med en cigg då och då mellan cocktails och vinglas.

Jag vet jag inte borde anse mig stor när jag är mer storlek 40 än 38. För jag duger som jag är. Varför ska man behöva känna sig sexig? Varför är det så viktigt för mig? För mig som kvinna? Varför måste jag ställa upp på samhällets rådande ideal om att mindre än snyggare? Och så vidare genom den inre utfrågningen varje gång jag vågar tänka en negativ tanke.
Precis som med rökningen har jag alla argument för hur jag borde känna och upplever en stark inre strid om sådana här saker.

För mig är det i alla fall jobbigare att ändra känslor än beteende.
Jag kan låta bli att röka den där cigaretten, men det är svårare att släppa röksuget.
jag kan köpa byxor i storlek 40, men det är svårare att släppa känslan av att man inte ser bra ut i dom.
Jag kan banta, men det är svårt att känna man duger som man är.

Ibland måste man få slippa tänka efter och vara så himla duktig. Ibland måste även jag få gå på alla myter, ge efter för trycket och bara flyta med. Det är rätt jobbigt att hela tiden behöva vara konsekvent.

Någon jäkla oording måste det vara!

Liselott Silwer- triathlontjejen

Solen strålar från en klarblå himmel och Liselott Silwer har precis sprungit ett motionslopp ”The Tunnel Run” i Stockholm som arrangerades som ett PR-event.

– Jag tävlar inte längre utan kör bara motion. Tävling är en helt annan prestation, jag vill inte känna mig stressad i min träning. Det blir vad det blir.

Definitionen av tävling är att man har tävlingslicens och får placeringspoäng, flest poäng vinner säsongen. I motionsklasser finns inga placeringar utan man fokuserar på genomförandet. När vi har satt oss på cafeet berättar Liselott om hur hennes träning började. Som liten avskydde hon skolgympan men när hon blev äldre började hon springa. Efter några år som löpare satte en knäskada stopp för långlopp och Liselott började träna med Fredrikshof Cykelklubb.

-Jag provade tempokörning och tyckte det var jättekul, säger Liselott och tar en klunk av sitt kaffe. Jag började tävla fast det var bara jag och två kvinnor till som var aktiva veteraner. Vi peppade andra kvinnor att ställa upp de också. Varför skulle de bara stå och titta på när deras killar tävlade?

Att uppmuntra andra är något Liselott brinner för. Hon skiner upp när hon berättar om hennes uppdrag som löpcoach hos Runacademy i Stockholm.

-Det ger så mycket! De som precis har börjat träna har låga förväntningar på sig själva och då är det ännu viktigare att ha någon som peppar. Det är roligare att jobba med vardagsmotionärer än eliten för jag ser störst framsteg och förändring hos dem.

2011 provade hon sprintdistansen i Stockholm triathlon med en väninna.

– Jag gjorde alla nybörjarmisstag man kan göra! skrattar Liselott. Men det var väldigt roligt. Då tänkte jag att om jag som 40 plus kan klara det här så kan vem som helst. Fast det var väldigt ojämnt i startlistorna, mycket fler män än kvinnor.

Liselott märkte att många kvinnor deltog i ”Kom i gång”- grupper som arrangerades av cykelklubben och att de var minst lika starka som männen, de behövde bara lite mer övertygelse. 2012 startade hon Facebook-gruppen ”Triathlontjejer” för att få igång fler kvinnor eftersom hon tänkte att samma kunde vara sant om triathlon. Om de blev runt 50 stycken hade hon blivit nöjd. Idag har gruppen ca 2300 medlemmar.

Liselott Silwer sticker ut lite där hon sitter i sina tighta löparkläder och rosiga kinder. Hon blir animerad när hon pratar om träningsinspiration; hennes rörelser blir ivriga och hon skiner upp.

lsLyckas du nå de där som behöver en knuff att komma igång?

– Det är bra spridning. Det finns proffs och helt nya. Det är väldigt bra att ha den dynamiken, säger Liselott. De som är nya får bra tips från de som har mer erfarenhet. Facebook är bra på det sättet att det är geografiskt obundet. Nu hittar kvinnor över hela Sverige en träningspartner.

Ett par år efter hon startade Facebook-gruppen skapade Liselott en site; Triathlontjejer.se Facebook-gruppen lever lite sitt eget liv, medan siten är mer lättillgänglig och blir enligt Liselott en sammanställning av vad som diskuteras i forumet. Till exempel skrevs det mycket om prestationsångest i Facebook-gruppen och då publicerade Liselott ett inlägg från sitt eget perspektiv på siten.
Vad har du för erfarenhet av prestationsångest?

– När jag tävlade i tempocykling så blev det hetsig stämning mellan oss damer, nästan lite fånigt. Jag kände också en större press att träna även om jag redan lade ner 10-12 timmar i veckan.

Tycker du att du har ett ansvar i debatten om prestation?

-Ja, jag vill inte elda på utan utgår alltid från motionärens perspektiv. För elitmotionären är det annorlunda. Motionären vill träna för att må bra och tävlingar finns där för att utmana och motivera träningen. Det är lätt att stirra sig blind på hur mycket andra tränar, men allas vardag ser olika ut.
Med en snabb blick på klockan inser Liselott Silwer att hennes parkeringstid snart är slut och innan hon går ut i solskenet igen säger hon:


Träning blir del av ens personlighet, men nu kan jag välja bort det. Det är skönt. Jag är inte så inne i det längre utan tränar fyra till sex timmar i veckan. Jag var sjuk mer innan jag kom in i en balanserad träningsmängd. Nu är jag är starkare.

När man lägger till istället för att välja bort.

När ni läser det här har jag jobbat en timme på mitt nya jobb. I Stockholm.

För att göra en lång, tuff historia kort så har jag under våren funderat på hur jag skulle forma min vardag för att uppnå maximal lycka. För mig handlade det om att få mer frihet, att få mer utrymme till mig som individ utan taggarna Mamma och Fru. Resultatet: ett jobb i en annan stad där jag kommer bo lite i under veckorna. Jag får alltså familjeliv och singelliv. Ha kakan kvar och ändå äta den!

Men uj uj uj så mycket ångest och skuld det har jobbats igenom för att jag ska känna mig okej med det beslutet. Att jag skulle välja bort mina härliga barn, lyxiga hus och fina allting annat för att få vara själv i storstaden, gå på yoga eller utställningar efter jobbet, klättra, träffa vänner…får man verkligen göra så? Jag har skapat en familj då kan man ju inte bara lämna allt det?

Ja, det får man. Jag kom fram till att jag inte väljer bort bara för att jag lägger till. Mina barn får en bättre mamma för hon är ny-yogad och inspirerad istället för uttråkad framför NetFlix. Sedan sade min terapeut att den grunden jag har lagt i relationen med mina barn under alla år då jag haft huvudansvaret för dem inte kommer försvinna för att jag sover borta två tre nätter i veckan. Till sist kom insikten att om jag är olycklig när jag prioriterar mig själv sist på alla jäkla listor, hur rolig är jag att leva med då?

Eftersom jag är hyfsat medveten om jämställdhet har det varit mycket överraskande att jag drabbats av de här skuldkänslorna när jag vill prioritera mig själv ett tag. Det känns misstänkt mycket som kvinnofälla.  Barnens far är ju i högsta grad närvarande, ungarna är 8 och 10, så knappast smågluttar. En misstanke om att skuldkänslorna nog inte var skuld ändå utan bara vanlig feghet och tveksamhet började gro. Jag borde inte skylla på barnen bara för att jag var missnöjd med den tillvaro jag själv byggt upp och nu ville göra nya val. Så fort jag benade ut det i mitt huvud så släppte det.

Alla pallar inte med 8-16 jobb och vardagsrutiner. Jag försökte att leva så under 2016, men det gick inte. Jag blir så trängd! Att i princip bli helg-mamma/fru är inte det mest konventionella sättet att leva, men jag måste prova. Det här kan sluta precis hur som helst- spännande!