Provocerad av hurtbullar? Här är överlevnadsstrategin.

Just nu jobbar jag med en  PT/kostrådgivare för min viktnedgång och siktar på att gå ner 5-7kg som jag lagt på mig sedan jag slutade vara extremt aktiv, oskadad motionär. Det väcker naturligtvis kommentarer och känslor hos min omgivning, vilket jag vill ta upp här.

När man gör en förändring i sitt liv som bryter mot gruppens norm tolkas det av de andra som om normen är fel. Pikar eller negativa kommentarer är en vanlig reaktion för att få den avvikande personen att falla tillbaka in i gruppens beteende igen (in group och out group). Med ”grupp” syftar jag i det här blogginlägget tex på jobbkollegor eller vänskapskretsen.
Ändrar någon sin kost eller sina träningsrutiner ifrågasätts det och personen ställs ofta till svars för sina val. Vissa aspekter tror jag mest kvinnor råkar ut för eftersom samhällets syn på kvinnokroppen är snävare, men när det gäller träning så tror jag män också utsätts för samma reaktion från omgivningen.

Att vara smal, vältränad och inte äta skräpmat innebär idag hög social status. Den som ändrar livsstil i en mer hälsosam riktning ruckar på relationens maktbalans eller gruppens rangordning. Givetvis beror det på vad den andra personen eller gruppen har för självbild och ambitioner, men motståndet bör komma från de som känner sig hotade av en utstickare.

Låt mig vända på vanliga gliringar som de med en aktiv livsstil får höra: 

  • Det är inte socialt accepterat att högt påpeka för någon att det de äter är skräp, medan det verkar okej att säga någon är för hälsosam.
  • Det verkar okej att kalla någon som äter hälsosam mat för ”duktig”, men får vi kalla den som äter skräpmat för ”dålig”?
  • Det är fritt fram att säga någon är träningsfanatiker, men vem vågar kalla kollegan lat för hen aldrig motionerar?

Det här mönstret bekräftar för mig att det är hög status att ha en aktiv livsstil och hälsosam kosthållning, eftersom man aldrig skulle få säga något negativt om de i underläge. Andra situationer som jag och mina bekanta sportisar kan befinna oss i när det diskuteras träning, kost och dieter…

Du duger som du är! – Öh…jag vet.
Den här reaktionen baseras på att ens självkänsla är kopplad till ens vikt. Hela konceptet att man ska tänka ”duger” kring vikt är snett. Som individer duger vi alla precis lika mycket i alla situationer hela tiden. Att duga som person har inget med vikt att göra.
Om du själv är en person som säger att någon ”duger som den är” borde du rimligtvis även säga det till den som är kraftigt överviktig. Skulle du göra det? Varför inte?
Att gå ner i vikt kan vara en praktisk handling: jag har inte råd att köpa helt nya kläder för att jag lagt på mig fem kilo. Jag mår bra som person och vet jag att jag duger även med fem extra kilon, men jag kan ändå välja att ta bort dem. Att vilja gå ner i vikt är inte en anti-feministisk handling, det kan vara en ekonomisk och hälsofrämjande handling. Däremot finns det absolut de som vill gå ner för att de har en stark koppling mellan självkänsla och vikt- men att anta det är fallet för alla är fel.
Fat is not always a feminist issue.

Stina går från en 5km löprunda till att vara träningsnarkoman
Nybörjarlöparen Stina får beröm för att vilja springa ett 5km lopp, men gruppen som inte springer känner sig hotad när hon sedan siktar på ett maraton. Då är det inte hälsosamt längre, då har hon gått för långt. Ingen applåderar den som är mer fit än en själv. Stina är numer en träningsnarkoman, anser gruppen.
Intressen som gör att någon jobbar på sin kropp är generellt misstänksamt. Tränar man kommer man eventuellt bli snyggare (högre i rang) än resten av gruppen och det är en skrämmande förändring.

Cake or die?
Anna har gått ner i vikt och kan hålla sin målvikt om hon bara fikar en gång i veckan. Ändå ifrågasätts hon då hon väljer bort jobbfikat till förmån för att kunna äta lördagsfika med familjen. Att äta äpple eller kvarg medan de andra äter bulle är verkligen inte ok (se ”vanliga gliringar” ovan). En vilja att ”äta bättre” är helt ok, men då måste man även unna sig fika med arbetskamraterna och vännerna, annars är man för fanatisk.
Man får även vilja gå ner i vikt om man är överviktig eller nyss fött barn. Då kan man till och med applåderas och få stöd för sin nya rutin. Bara man inte blir för smal, för då försvinner helt plötsligt allt stöd. Var de här magiska gränserna går beror nog på hur fit gruppen själv är.

Fit enough to get fitter
Man kan ändra sin kost för man vill bli smalare och lättare så man blir bättre på sin sport.
Har du försökt klättra med två 2kgs mjölpaket i en ryggsäck? Eller springa länge med 5 stycken mjölkpaket på kroppen?
Man kanske vill bli starkare eller få mer ork för sin sport. Att gå ner i vikt kan vara del av ett annat mål som gör en lycklig; man orkar springa längre eller klättra högre.
Det är på nåder gruppen accepterar att du vill träna mer, men lägger man om sin kost blir det helt plötsligt extremt. Ändå vet vi att kosten nästan är viktigare än all träning man gör.

Vad kan du som blir provocerad göra? 
Istället för att rikta frågan till någon varför hen inte kan ”unna sig lite tårta”, borde man fundera på vilka känslor som kommer upp inombords när man överhuvudtaget reagerar på att någon väljer ett äpple framför Prinsesstårta. Varför upplever du det negativt när du tar en tårtbit och kollegan gör ett annat val? När blev hens val rätt för dig? Har inte du egna ideal och mål? Är det kanske för att det är högre status och därmed ”rätt” att äta äpple och ”fel” att äta tårta?
Förändringar är tuffa, även för dig som bara betraktar dem i andra eftersom de får dig att utvärdera dina egna val. Det är en jobbig process! Har du svårt att värja dig mot andras målmedvetenhet och handlingskraft behöver du nog utforska vad du själv vill och varför du reagerar som du gör. 

Vill du springa en mara? Nej. Känner du att du borde vilja det när så många andra gör det? Ja. Vad kommer du göra åt saken? Uhm…säga hur knäppa alla som springer maror är..? Nja…

Ingen är duktigare än någon annan för att de bantar, tränar eller lägger om sin kost. Alla gör egna val utefter egna mål och förmåga. Du har ingen rätt att kommentera någons val med annat än uppmuntran och stöd. De känslor som väcks hos dig är upp till dig att hantera och utforska.

Jag tycker vi kan enas om att..
…Individen gör det hen tycker passar hen bäst. Det handlar inte om dina behov, det handlar om att någon annan vill något som du inte gör.
…Stå för dina val, så står jag för mina.
…Som individer är vi mer än vad vi äter och vad vi tränar. Fokusera på det istället och push off my plate, please.

Annonser

Målet är att må bättre, inte bli bättre.

Jag yogar för att få en paus från olika tankar och för att hålla kroppen balanserad. Under yogan kan vad som helst dyka upp i huvudet och jag bearbetar det med varierande intensitet. I går, på årets sista dag, så gjorde jag en härlig blandning av ashtangas primary series stående ställningar och yinyoga höftöppnare. Baksida ben och min funktionella scolios var riktigt jobbiga och jag behövde jobba igenom dem ordentligt.

2017 lyckades jag springa halv-maror i terräng utan större problem och simningen gick rätt bra förutom en lätt axelskada. Däremot behöver jag gå ner lite i vikt och för scoliosens skull; styrketräna. Jag hade alltså redan ett rätt fullt schema inför 2018 med styrka, löpning, simning, yoga, ridning, klättring. Mitt mål var att ”träna för att bli fit nog att göra races x, y, z”. Normalt kan jag träna en gång vid 0500 och en gång på kvällen, men ju mer jag lyfter känner jag av ryggen och måste yoga för att den ska bli så rak den borde vara. Själv har jag alltid sagt till personer som vill bli mer rörliga att man ”om man lägger till något, måste man ta iväg något”, dvs, om du springer två gånger i veckan måste du definitivt stretcha tre gånger i veckan för att bli rörligare. Detsamma gäller ju mig också, men med mitt späckade schema, hur skulle jag få ihop det?

Under min yogasession så tänkte jag: ”Åh om jag bara kunde ha tid att yoga varje dag så jag blev bra i ryggen, all träning verkar försena min förbättring”.
Och sen: ”Men jag måste styrketräna för att bli av med scoliosen, och så springa för att göra lopp x,y,z, och så simträna för de där andra loppen…”
Sen stannade jag upp, mitt i en asana, och faktiskt på riktigt slog mig för pannan. Ibland är man bra dum, men när man varit lite fast i träningsvärlden som jag har varit, är det en process att mentalt komma ur den. Istället för att bli fit nog för att kunna göra vissa lopp, ska väl mitt fokus vara att bli fit nog att överhuvudtaget kunna leva smärtfritt? Om jag behöver styrketräning för att bli av med scoliosen och få mer stabilitet i kroppen och därför måste yoga varje dag för att balansera upp styrketräningen, så är väl det jag bör fokusera på tills kroppen mår bra?
Sen, när allt det är bra, kan jag ju springa eller simma ett lopp, men att just nu lägga till saker som faktiskt stör min rehab är ju helt knäppt. Just löpning och till viss del cykling och simning i stora mängder stör på det sätt att de tar tid jag borde lägga ner på yogan för att inte stelna till på fel sätt efter träning och få ont.

Därför blir det ingen runstreak för mig i januari. Det blir inga anmälningar till lopp i år, i alla fall inte än. Jag satsar på upplevelser som en dykresa och en klätterresa istället, något där jag får mina kickar med en kropp som den är.

Det känns…stort…för mig att våga välja bort så där som jag nu gjort, men också himla skönt! Istället för att fundera på hur sjutton jag ska på tid med allt så har jag nu två grejor att bolla. Klättring och ridning händer ju då och då. Likaså kan jag springa ibland och simma, men jag har inga mål att nå med dem och jag kommer har tid att stretcha efteråt.

2018 kommer jag träna för att bättre. Inte för att bli bättre på en sport.

 

Hur sätter man ihop en yogaklass?

Olika lärare har olika tekniker för att skapa en bra yogaklass. Om man är lärare i något som har en satt rutin som Ashtanga eller Sivananda så varierar sig aldrig sekvensen utan det är samma varje gång. För oss andra är det lite mer öppet och jag älskar att ha friheten att vara kreativ med kroppen.

Jag baserar mina klasser främst på gruppens förutsättningar men sedan på något av följande:

Fysiskt fokus
Filosofiskt fokus
Teknikfokus
Chakra
Meridian

En klass kan därför ha ett ”höftfokus” och då jobbar vi med att sträcka ut höfter, stärka, prata om, andas in i, göra ställningar där höfterna är centrala.  När vi har ”teknikfokus” kan det istället handla om att jag går igenom hur man ska göra ett framåtböj eller rotera axeln på ett visst sätt och så hittar vi den tekniken i olika ställningar under klassens gång. Är temat ”filosofiskt fokus” så kan ni få jobba på en mental aspekt av yogan, som Santosha eller Tapas. Beroende på om det är en hatha eller yinyogaklass så kan jag till slut välja att bygga en klass på Chakran (hatha) eller Meridian (yin).  Antingen jobba från Rotchakrat och upp eller tvärtom eller göra ställningar som stimulerar energiflödet i en energikanal.

Men vad vi än gör så ser jag till att det blir en kul, väl rundad yogaklass och att alla ställningar kan anpassas till olika förutsättningar.

Om du vill börja yoga själv hemma så kan du ju prova att använda något av de här fokusen att bygga din yogasession på?

Maria

Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde

Idag gjorde jag två nya saker:

  • Försökte springa ett 32km terränglopp
  • Bröt loppet för jag äntligen har lärt mig något efter snart 10 år som aktiv

IMG_0451När jag anmälde mig till Vildmarksloppet i Bjursås gjorde jag det för jag är redo att springa +30km men inte riktigt en hel mara. Vad som är lite svårt med terränglopp är att terrängen kan variera så otroligt mycket, så man vet aldrig vad man får. Förra lördagen skuttade jag mig igenom 25 km av Sörmlandsleden, men det hade ingen likhet med dagens bana. Idag tog jag mig uppför nästan vertikala klättringar, tekniska stigar, mossar med vatten upp till knäna som sög mig fast, halkiga broar, tuffa nedförslut som inte erbjöd vila m.m Vildmarksloppet är ett vackert och verkligen utmanade lopp, men för tufft för mig idag.

 

Nu har jag hållit på med utomhussporter i nästan 10 år men den här sommaren har varit annorlunda: jag har äntligen fullt självförtroende i min teknik, min förmåga, min utrustning och min taktik. Det här är saker som jag som triathlonarrangör också får frågor om före vårt lopp, mest från kvinnor. När de ringer och tvivlar på allt från rätt cykel till om de orkar distansen så säger jag alltid ”Kom och kör ditt race och skit i andra” – men jag vet hur mycket självförtroende det krävs att stänga av alla andra.

Min förmåga: I år har jag startat varje lopp med attityden ”jag vet jag kommer sist”. Jag kommer ändå inte vinna. Om jag tänker att jag faktiskt är nöjd med att bara genomföra och vara sist, då känner jag helt plötsligt inte längre någon stress att springa/simma ifatt folk fast det inte passar mitt upplägg.
Jag måste också inse att jag är mer fit än vad jag tror, men det är en annan sak…

Min taktik: Jag är seg i början. Första 6 km är aldrig roliga, sen tänder jag till och mellan 10-25km är det lätt att springa. För Vildmarksloppet var min taktik att gå uppför backarna i början för det är ingen ide att ta ut sig under de första kilometrarna. Jag går också 100m varje 10km: dricker, äter gel. Jag stretchar regelbundet så jag inte krampar till. Det är min taktik, så funkar min kropp bäst.

 

IMG_0454

Men idag gick det ändå inte. För bara andra gången någonsin så bröt jag ett lopp. De första 8km gick som planerat: mycket gång uppför backarna, jag hatade det, ville sluta vid 10km, tog en gel, fick energi, började springa och hade kul. När jag säger banan är teknisk så menar jag att man inte kan få ett riktigt flyt i löpningen utan det är mycket rötter och stenar på en smal stig. Mycket skutt, mycket höga fötter så man inte snubblar osv. Det är det här som är så kul med terränglöpning, men det kan bli lite för mycket av det goda, speciellt om man lägger till många uppförslut.

IMG_0459Jag hade kunnat segat mig vidare mot mål, men jag tittade på klockan vid 21km, kollade banprofilen, kände igenom kroppen och sa Tack för mig. Hade jag fortsatt hade jag visserligen kommit i mål, men jag hade dragit på mig nya skador eller förvärrat de jag har. En plakett var inte värd att sedan inte kunna träna på två tre veckor. Jag är gladare att jag bröt än att jag fullföljde. Det känns verkligen att jag inför Vildmarksloppet använde min erfarenhet av alla lopp och all träning jag gjort både i planering och utförande och det är jag stolt över.

Vad händer nu då? Well, jag ska leta lite efter fler terränglopp +30km men lite flackare. I värsta fall får jag gå ut och springa 32km på Sörmlandsleden bara för att bevisa för mig själv jag har det i kroppen. Fast först ska jag dricka ett glas vin, äta lasagne och kolla på film med min familj.

Argumentet som stoppar all diskussion om RUT

Jag reagerar när jag läser Nina Björks inlägg i DN idag. RUT fyller 10 år och har givetvis blivit hett debatterat eftersom det berör kvinnors insatser i hemmet. Att vi överhuvudtaget skulle ha samma heta gräl om ROT som har med traditionellt manliga aktiviteter görs sig inte.

Nina frågar i sin artikel: ”Varför har man överhuvudtaget ett liv om man inte hinner leva det?” Jag håller delvis med; jag anser vår trädgård är för stor eftersom jag inte är så trädgårdsintresserad. Hellre än att rensa ogräs ligger jag med en drink och en bok på en altan. Makens och min njutning av en underbar trädgård är dock större än tiden vi har tillgänglig för både läsande och trädgårdsarbete, så vi har ibland en person som klipper gräset åt oss.
Vi har städning varannan vecka och har så haft i flera år. Och här kommer mitt argument som kommer få stopp på alla debatter om RUT och ROT:

Vi köper tjänster…..för vi har inte lust att göra en viss sak. 

That’s all, folks. Jag och maken vill hellre läsa med en drink i handen än klippa gräset. Vi vill hellre läsa för barnen än att städa en torsdagskväll. Vi kan absolut ta oss tid, men: vi vill inte. Det är astrist att städa så om vi kan slippa gör vi det. Det är också lika trist att klippa gräset, måla om huset, riva köket- vi är nöjda med att outsourca allt trist för att ha lite roligare i livet.
När vi behöver outsourca för mycket saker så måste man nog se över hela sitt liv, men jag blir så trött på alla som debatterar om att ROT och RUT är något man gör enbart för man inte har tid. Man kan helt enkelt inte ha lust. Det ni.

 

 

Integration av en svensk

2007 flyttade jag flyttade tillbaka till Sverige efter mer än tio år utomlands och utan att ha levt som vuxen i mitt hemland. Med mig hade jag en brittisk make och en egenproducerad liten britt. Trots att jag har familj och ursprung här har vi också upplevt problemet med integration och inkludering som många invandrade eller ex-pats (personer som själva valt att bo i ett annat land än deras hemland) gör.

Ta till exempel Sveriges andra nationaldag: Midsommarafton.

Fråga vilken svensk som helst och du kommer nog få höra: ”Vi ska till hon och han. Det har vi gjort i 10 år nu och det är så trevligt och mysigt.” Vanligtvis följs detta av en förklaring varför man har så trevlig och mysigt. Men det är aldrig följt av en inbjudan till den som frågar, inte ens när man kanske får reda på att den som frågar inte har några planer. Sedan vi flyttade till Sverige har mina systrar förbarmat sig över oss ett par midsomrar, men vi har aldrig fått en inbjudan av någon av mina barndomsvänner eller våra nya bekanta. Vi trodde till och med under en tid att det var oss det var fel på, men sen fick vi kontakt med andra ex-pats och insåg de aldrig blev inkluderade av svenskarna heller.

Jag är inte bitter, men däremot var vi uppriktigt ledsna några år just för att vi aldrig blev inbjudna till det där som var så trevligt och mysigt. Sedan beslutade vi oss för att göra vår egen grej och vi är noga med att alltid välkomna den som frågar vad vi gör just den här viktigaste av sommarhögtider. Vi är udda eftersom vi är inkluderande.

Personligen kan jag inte tänka mig något mer fantasilöst än att sträva efter att uppleva samma midsommar med samma folk år efter år. Smälter inte åren in i varandra? Är det inte jobbigt att behöva övertrumfa er själva varje gång så att inte just årets firande känns sämre än förra? Vad är man så rädd att förstöra när man inte vågar bjuda in en ny familj till festen?

Så här är vi. En halvt invandrad familj som man har haft chansen att hjälpa med integrering och inkludering. Istället skapar vi vår egen midsommar. Men vi sjunger inga nubbevisor. Vi äter inte traditionell svensk midsommarmat. Vi struntar ibland att dansa kring midsommarstången. Våra barn kommer förmodligen inte bry sig om midsommar på samma sätt som min generation gör eftersom inga speciella minnen skapas. Men jag tänker heller inte sitta och låtsas att helgen betyder något för mig, för den känslan bleknar alltmer med åren.

Du som värnar som svenska traditioner, hur tänker du att de ska bevaras om de inte sprids till de som är nya i Sverige? Ska de googla instruktioner för firandet och försöka klura ut vad som är så magiskt med just den här dagen på egen hand?

Och du som tycker integration och inkluderande är så viktigt, något du är stenhård på att dina barn ska praktisera i skola och i lek, kanske blir det ännu trevligare och mysigare att bjuda in någon ny familj till ert firande i år och dela med er av det ni upplever?

Delad glädje är dubbel glädje.

 

 

 

The worrying state of Stockholm yoga scene

Yoga means different things to different people. I found what I was looking for in Jivamuktiyoga. The Bhakti (chanting om), talks about philosophy at the start of and during the class, the sequencing, the challenges. I have actually never had a bad Jivamukti-class, but I have been to several other crap ones the past 20 years.
When I started working in Stockholm I was saddened to realise  was that the Jivamukti classes had all but dissappeared. Some, like wonderful Anna Hultman and Jonas Pinzke have left the country, others are still teaching but they dont call their classes Jivamukti anymore.

What has happened?

In the case of one yoga studio rumour goes they call most their classes ”hatha” or ”vinyasa” in order not to be too sect-like.
When I visited Urban Om yesterday, they told me they name all their classes ”strong flow”, slow flow” in order not to intimidate beginners.
Regardless of why one choose to remove the yoga brand name, this is a worrying development for several reasons:

A ”strong flow” can mean anything. What is so wonderful with a branded class like Jivamukti or Ashtanga is that I know what I will get.

”Flow”. Do they mean krama, the sequencing of postures? Or do they mean dancy wavy motions that I personally sincerely detest in a yoga class? The classes I have been to that have been called ”flow” has not been much different from the ”non-flow” ones.

”Vinyasa” can mean anything in Sweden. I went to a ”vinyasa flow” class at Yoga Shakti and it turned out being taught by a Nia instructor and was a dancy wavy style. I didnt want to do Nia, I wanted sun salutes, philosophy pranayama, classical yogaposes.

What is most worrying is that the classes I have attended at Yogayama have been devoid of any philosophy what so ever. I first went to Yogayama when they opened many years ago and it used to be The Yoga Place to be but several members I have spoken to are unhappy about the recent changes. Now, even the excellent Jivamukti qualified teacher Erik who taught a great class did not mention any. Jonas’s class that I went to last night didnt include any philosophy or pranayama either. It was a good class, but I didnt get my fill of YOGA. Dont get me wrong: I am not blaming the teachers here! I have been to their classes before.

From a customer point of view had Yogayama or UrbanOm kept the yoga style names I could have made a better choice of which class to choose. For example, both Erik and Jonas’s classes were billed as vinyasa but they could not have been more different in their approach.
I have a few classes left of my pack of 10 at Yogayama but I wont buy the monthly card as I have planned to after that.

After some discussion with the staff as Urban Om about the styles hidden under all the ”strong” and ”slow” flows I will try one of their classes out because it is near to work, but it need to be a class that respects the yoga tradition.
I will also give Altromondo a call and see if they allow their teachers to include the YOGA part of the yoga, what actually different a yogaclass from a gymnastic session. Yoga Shakti is also lovely, but only if I stick to named classes like their Virya or Ansuara.

Yogayama is now setting up as a franchise all over Sweden. If they do not allow classes to be branded for what they are or teachers to include philosophy, yoga will be watered down to the horrid gym version we all escaped to yoga studios from. Yoga without philosophy feels soulless.

I truly miss being able to do Jivamuktiyoga with a great strong tribe and skillful teacher. Suppose I have to go back to practising with my teachers at home online and via iTunes. Yoga is part of my life in so many ways even though I have retired from teaching. However, we yogis all need to be aware of what is happening to the yoga scene around us and choose those who honour the tradition over one-style-fits-all approach.